Bluetooth-headset, för både musik och tal, har funnits länge, men det betyder inte att det inte sker en hel del utveckling på området just nu. Vi ser både förbättrad batteritid, bättre ljud och mindre format. Att Apple beslutat att avskaffa headsetuttaget och marknadsföra sina egna Airpodslurar som alternativ har bara sporrat övriga tillverkare.
Fördelen att bli av med sladden borde vara uppenbar för de flesta, nackdelen är förstås att headsetet blir en pryl till som måste laddas, och batteritiden blir därför en viktig faktor för trivseln. Bygellurar är här över lag betydligt bättre än minilurar. Vi har valt ut 9 klafflurar med bygel för test. Ljudkvaliten vid musiklyssning är förstås viktig, men även talkvalitet, batteritid, komfort med mera spelar in i slutbetyget. Urvalet har vi gjort delvis baserat på märkets popularitet, delvis lämnat utrymme för uppstickare att ta plats och jämföra sig. Vi har också valt bort utpräglade sport-headset och fokuserar på mer vardagliga modeller.
Beats Solo 3 Wireless är inte precis lyxiga. Mer metallfärgad plast och lädermönstrad plast än metall och läder. Men till designens fördel kan sägas att de låter sig rullas ihop till riktigt kontakt form, och ligger bra om halsen när man inte har dem på sig.
Annons
Har man dem på sig trycker de rejält hårt om öronen. Detta kompenseras i viss grad av att öronkuddarna (som inte omsluter öronen utan trycker på dem) är väldigt mjuka, men efter att ha haft lurarna på mig är det ett par svettiga och ömma öron som är glada att vara ute i frihet igen.
Annars är två timmar på intet sätt någon begränsning för headsetet. Tvärtom har det uppseendeväckande lång batteritid. Upp till 40 timmar hävdar Beats, och det verkar rimligt av våra mätningar att döma. Inte för att headsetet är så bra på att indikera batterinivå, har du inte en Iphone måste du ta av det och kolla små dioder på höger kåpa för att få veta.
Styrningen sker via vänster kåpa som du trycker på. Vill du göra något mer avancerat än att pausa eller ändra volym får du göra det via ett ganska komplicerat system av att trycka flera gånger och/eller hålla in knappar. Det blir mycket att memorera.
När jag använder headsetet för tal märker jag att jag får upprepa mig ofta för att folk inte riktigt hör vad jag säger. Vad gäller musikkvalitén lever headsetet i alla fall inte upp till Beats dåliga rykte. Företaget är ju annars känt bland audiofiler för att kräma på med extra mycket fet bas på bekostnad av allt annat.
Basen här är något förstärkt, men inte så att jag stör mig på det för mycket. Resten av ljudåtergivningen är jämn och behaglig, utan att några vassa toner sticker iväg. Men så fort det händer mycket på en gång i musiken försvinner detaljerna och det blir grötigt i diskanten. Inte för att lyssna på klassisk orkestermusik med andra ord, men för elektronisk musik gör det sig bra.
Plus: Lång räckvidd, lång batteritid Minus: Ljudet inte i nivå med prislappen, hårda om huvudet
Bose Quiet Comfort 35
Boses klafflurar i testet är bland de bekvämaste klafflurar jag testat. Klaffarna omsluter hela öronen och muddarna är mjuka och behagliga. Jag får inte heller känslan av att bågen håller på att glida av huvudet när jag lutar mig framåt. Däremot är de lite för stora för att bekvämt ligga om halsen.
Det andra man märker när man sätter dem på sig är förstås brusreduceringen. Den är mer effektiv och lämnar mindre digitalt brus än brusreduceringen i in-earlurarna Bose Quietcontrol 30. För de flesta är säkert brusreduceringen nog för att man ska uppleva ljudet som fantastiskt, men jag tillåter mig att vara lite mer petig än så. Och där kan jag inte riktigt ansluta mig till hyllningarna av musikkvaliten som jag sett i en del andra recensioner. Basen är något uppskruvad, men framför allt finns det ojämnheter i diskanten som gör att vissa toner sticker ut och skär lite i öronen. Det låter bättre med elektronisk musik än med klassisk. Men det ska ses som detaljpetande, och jag skulle aldrig påstå att ljudet inte låter bra. För tal har jag inga anmärkningar på ljudkvaliten.
Ytterligare en detalj värd att nämna om ljudet är att kåporna fångar upp rätt mycket vindbrus. Är du utomhus får du alltså stå ut med en del buller trots att bullerdämpningen tar bort nästan allt bakgrundsbrus.
Kvalitetsmässigt känns det som ett solitt bygge, med madrassering på de rätta platserna för komfort. Lurarna går också att vika ihop hyfsat och lägga i medföljande fodral, men en påse hade varit mer lätthanterlig. Bose har avstått från frestelsen att ha touchknappar och har fysiska knappar på höger lur som är lätta att hitta och använda.
Indikationen av batteritid visar sig vara lite oförutsägbar och hoppande även om den i stort uppfyller de utlovade 20 timmarna.
U-jays Wireless går inte som många andra lurar i testet att rulla ihop. De går tyvärr inte heller att ha om halsen på något för mig bekvämt sätt. Detta aktualiseras av att lurarna trycker lite hårt på övre delen av öronen, så jag vill inte gärna ha på mig dem en hel dag. Lurarna har också en tendens att glida av när jag böjer mig fram, till exempel för att knyta skosnörena.
Kvalitetskänslan känns annars rätt bra för prislappen, lurarna är lätta men känns ändå robusta.
Jag gillar ljudet i lurarna mer ju mer jag lyssnar på musik i dem. Ljudet är behagligt och balanserat, utan någon överdriven bas, men också detaljrikt. Inga vassa toner skjuter iväg, och jag uppfattar detaljer i musiken på alla register. Att lurarna har stöd för aptX som ger bättre ljudkvalitet via Bluetooth hjälper säkert också till.
Styrningen av headsetet sker med en touchpanel på höger öronkåpa. Du trycker på den för att pausa, sveper uppåt för att höja volymen och så vidare. Pausning sker med ovanligt mycket fördröjning och är dessutom inte hundraprocentigt tillförlitlig vilket skapar viss irritation.
I gengäld är touchkontrollerna väldigt lättprovocerade. Jag klarar knappt av att ta av mig lurarna utan att musikuppspelningen sätter igång. För att slippa detta kan du låsa touchstyrningen genom att dubbeltrycka på av/påknappen. Får du rutin på det löser detta problemet, men det känns som tre fysiska knappar hade varit en bättre lösning.
JBL:s kåpor är rätt stora och tunga, och låter sig inte vikas ihop till riktigt kompakt format. Däremot känns de välbyggda och stryktåliga, om än inte direkt lyxiga. Klaffarna trycker mot öronen men är stora och mjuka så att jag faktiskt klarar av att ha dem på mig länge utan att bli öm. Däremot svettig, syntetmaterialet i kuddarna andas inte precis och man blir fort väldigt varm om öronen även när det är kallt ute.
Headsetet använder inte touchpanel utan har riktiga knappar. Dessa är föredömligt lätta att hitta och känna skillnad mellan och har bra tryckkänsla. Det kan låta lite futtigt men just knapparna är det jag gillar bäst med JBL:s headset.
JBL har rykte av sig att ha ett sound med extra mycket bas, men i det här sällskapet reagerar jag snarare på att lurarna är basfattiga. Däremot tycker jag att man har skruvat upp frekvenserna kring sångröster rätt rejält på bekostnad av övrigt mellanregister och diskant, som får tränga ihop sig en smula. Det låter inte illa men det är långtifrån det bästa musikljudet i testet.
Lurarna har aktiv brusreducering, men denna är rätt klen och jag har ärligt talat svårt att avgöra om lurarna aktivt bullerdämpar eller om det bara är klaffarna som har bra ljudisolering. Ett plus för att man kan justera hur mycket ljud från omgivningen som släpps igenom, om man till exempel behöver höra trafiken eller svara på frågor. Samtalskvaliteten är inte mycket att klaga på åt något håll.
En app finns att installera till, i den kan du bland annat justera ljudåtergivningen med equalizer.
Plus: Knapparna Minus: Varma, ojämnt musikljud
Marshall Major II
Marshalls förstärkare är en legendarisk stilikon, och företaget har inte varit blyga med att casha in på det. Det finns i dag såväl solglasögon som kylskåp med Marshall-märkning. För headset med märket står svenska Zound, som även gör Urbanears-lurarna.
Det säger sig själv att man köper dessa lurar för designen, som pietetsfullt kopierar förstärkarnas utseende med fuskläder, mässingsdetaljer och spiralsladdar mellan öronklaffar och båge. Det funkar, även om lurarna kan kännas aningen plastiga på nära håll ÄR de snygga.
Är man en tatuerad rocker med Marshall-fetish är man nog inte typen som klagar på att man blir öm i öronen av ett headset, men jag skäms inte för att säga att jag lider av att ha Marshall Major II på huvudet. Det griper tag om huvudet som ett skruvstäd.
Mina förväntningar på ljudkvalitén är låga, och jag ska inte överdriva hur illa de låter. Visst är det bastungt, visst får mellanregistret och diskanten tränga ihop sig. Men det låter inte direkt illa, inga diskantfrekvenser skenar iväg, och ljudkvalitén ligger inte SÅ mycket under, säg, Beats-lurarna för dubbla priset. Att man har stöd för aptX har jag svårt att se att man kommer att märka av, lurarnas begränsningar inträder före man kan uppfatta sådana nyanser.
Styrningen sker med en liten mässingsknapp som fungerar som joystick. Med tanke på att det är ett uppenbart exempel på hur formgivning gått före funktion tycker jag ändå att det fungerar förvånansvärt bra.
Kul detalj att du kan dela musik genom att någon annan pluggar in sig i lurarnas 3,5 mm-uttag.
Plus: Designen Minus: Musikljudet
Plantronics Backbeat Pro 2
Plantronics lurar är lite klumpiga och otympliga, och har en rätt spretig och konstig design med en blandning av fuskträpanel och kolfiberimitation. Med tanke på det, och på att de klämmer åt en del om huvudet (de täcker öronen) är de bekvämare än väntat. De fungerar att ha om halsen också och ett plus för att de stänger av sig automatiskt när man tar av dem.
Musikljudet är riktigt bra, med en pikant detalj. Ljudet är välbalanserat och rikt och har fin upplösning, jag gillar det verkligen. Detaljen är att den allra lägsta basen, inte all bas, bara den som är på gränsen till hörbar, är kraftigt förstärkt. Det gör att musiken låter grungigare än vad som finns täckning för i inspelningen, och ibland känns det lite som man är i en Omnimaxbiograf. Lite komiskt blir det när det ibland mullrar även i ett klassiskt stycke med klarinett, cello och piano, förmodligen från när pianisten använder pedalerna. Men jag hade nog inte reagerat på det om jag inte satt och gjorde ett jämförande test.
Headsetet har digital brusreducering, men den tillhör de klenare i testet. Regelrätta motorljud dämpas delvis, men mer diskret bakgrundsbrus minskar ofta inte alls.
Plantronics har sin bakgrund i headset för piloter och astronauter, och det är just för talljudet som Backbeat Pro 2 utmärker sig lite extra jämfört med de andra lurarna i testet.
Headsetet har riktiga knappar på bägge panelerna för brusreducering, hopparning, styrning av musik och att svara i samtal, och det är inte helt lätt att känna vad som är vad, även om det är positivt att så mycket kan kontrolleras direkt från kåporna.
Plus: Talljudet Minus: Knapparna
Sennheiser PXC 550 Wireless
Sennheisers bidrag i 4000-kronorsklassen är jämförelsevis små, sobra och väldesignade. Klaffarna täcker hela öronen, men ändå inte, och det är ett av de klafflurar i testet jag har allra svårast att få att sitta bra, och öronen ömmar även långt efter att jag suttit ett par timmar med dem.
Ljudet för musik är ett av testets bästa, utan överdriven bas och med en jämn återgivning med mycket rumslighet och detaljer i såväl mellanregister och diskant. Såväl rock som elektronisk musik och klassiskt låter utmärkt i lurarna. Stöd för aptX finns också.
När det gäller brusreducering ger Sennheiserlurarna en bra bullerdämpning, om än inte bäst i testet (den platsen tar Sony hem).
Å andra sidan trumfar Sennheiser både Sony och Bose när man använder lurarna för att ringa telefonsamtal. När man ringer släpps omgivande ljud in i headsetet via mikrofoner vilket gör att man hör sin egen röst ordentligt. Ljudet vid tal är exemplariskt, och även rejält störande utomhusljud filtreras bort utan att störa samtalskvaliten.
Sennheiser har en app som du kan använda för att styra headsetet. Det den framför allt tillför är möjligheten att stegvis justera bullerdämpningen, samt equalizer till musiken. Headsetet styrs med en touchpanel på höger kåpa. Gesterna du styr med är i alla fall hyfsat standardiserade och responsen är bra. Det finns ett antal knappar för av/på, brusreducering och hopparning också, utspridda på ett sätt som gör det lite svårt att memorera vad som är vad.
Plus: Bra ljud för såväl musik som tal, bullerdämpande Minus: Sitter för hårt om öronen. Läcker ljud
Sony MDR-1000X
Sonys brusreducerande klafflurar har en design som är sober och kvalitativ utan att direkt väcka habegär, lite som bilinredning. Klaffarna sluter om hela öronen, möjligen med lite för lite marginal, men kan ändå vikas ihop till förvånansvärt kompakt format. Bygeln sitter stadigt om huvudet utan att trycka för hårt.
I detta headset har Sony implementerat sin ldac-teknik, som i teori och praktik ger överlägsen ljudkvalitet över Bluetooth, som annars sätter begränsningar för hur bra det kan bli. Det kräver förstås att du även har en Sonymobil, men även om du inte har det gör Sony sitt bästa, med stöd för aac och aptX, vilket ger bästa möjliga ljud som öppna standarder tillåter över Bluetooth i dag till både Android och Ios-mobiler.
Ljudåtergivningen är också riktigt behaglig, med tydlig bas utan att den är överdriven, och jämn balans som får fram alla detaljer i både mellanregister och diskant.
Sedan har vi brusreduceringen, som Sony säger ska vara bäst i klassen. Den är i alla fall utmärkt, särskilt om man tar hänsyn till att det finns lägen för att släppa igenom ljud från omgivningen som inte bara är brus, eller bara släppa igenom röster. Det sista läget är riktigt imponerande, man kan stå intill en trafikerad väg med en skolgård på andra sidan och höra barnen bättre än bilarna.
Tyvärr lever mikrofonen för samtal inte upp till den höga ljudstandarden, och jag får klagomål på att det över huvud taget är svårt att höra vad jag säger när jag talar i telefon.
Styrningen sker med en touchpanel på höger klaff, med många olika gester som kräver viss instudering men är logiska och konsekventa. På vänster klaff finns knappar för att kontrollera bullerdämpningens olika lägen. Jag föredrar riktiga knappar, men kontrollerna fungerar trots allt väl.
Urbanears Plattan Adv Wireless är testets billigaste klafflur, och jag önskar att jag kunde säga att det inte märks, men det ÄR en definitiv kvalitetsskillnad, och jämfört med övriga klaffar i testet känns de här väldigt plastiga och ömtåliga. Inget fodral följer heller med.
Klaffarna sitter direkt mot öronen, men då de är rätt så lätta behöver de inte trycka så hårt för att sitta kvar och de är bekvämare än jag trodde att de skulle vara. De funkar också bra att ha om halsen.
Musikljudet i lurarna kan beskrivas som billigt men bra. Det billiga märks på att om något instrument krämar på lite extra blir det plötsligt svårt att urskilja andra instrument i samma spann, vilket är typiskt för lite billigare lurar. Men bortsett från det låter lurarna förvånansvärt bra med visserligen något förstärkt bas men i övrigt väldigt fin balans och bra detaljåtergivning. Håller alla instrument samma volym är även musik med många lager klar och tydlig. Som headset till mobilen är ljudet godkänt men inte mer.
Styrningen sker med en touchpanel på höger kåpa som förutom att ändra volym, byta låt eller spela/pausa piper till för att indikera att trycket registrerats. Det behövs eftersom det som vanligt med Bluetooth är en halv sekunds fördröjning innan knapptryck får effekt, vilket i kombination med touchpanel gör att man lätt blir osäker på om trycket över huvud taget registrerades.
Plus: Bra musikljud för priset Minus: Kvalitetskänslan
Kategorier och vinnare
Ljud
Vi har betygsatt inte bara utifrån musikljudet, även om det väger tyngst, utan även ljud vid samtal, eventuell brusreducering och problem med bluetoothmottagning. Inget av headseten i testet låter dåligt, men för klafflurarna finns det ett tydligare samband mellan ljud och pris. Sonylurarna är i en klass för sig och skulle få en 6:a i betyg om inte samtalskvaliteten tog ner dem en pinne. Vinnare: Sony MDR-1000X
Komfort
Bra ljud hjälper inte om man inte vill ha lurarna på sig för att de är obekväma eller fastnar i kläderna. Bose lyckas bäst med att kombinera klaffar som innesluter öronen med lagom mycket tryck för att hålla lurarna på plats. Vinnare: Bose Quiet Comfort 35
Kvalitetskänsla
Bygellurana är överlag dyrare än in-earlurar, och kvalitetskänslan följer ofta prislappen. Sennheiser och Sony har gjort ett par riktigt solida klafflurar. Vinnare: Sennheiser PXC 550 Wireless
Batteritid
Vi har inte gjort utförliga batteritester, men kontrollerat att tiden ligger i samma härad som tillverkarna uppger, och samtliga tillverkare verkar vara bra på att ge sanningsenliga angivelser av batteritiden. Alla klafflurar får godkänt eller bättre i batteritid. Vinnare: Beats Solo3 Wireless
Styrning
Man vill ju helst slippa fiska fram mobilen för att styra headsetet. Klafflurarna har mer utrymme för styrning än in-earlurar, även om man har en olycklig förkärlek för touchpaneler. Riktiga knappar som är lätta att känna skillnad mellan vinner över touchpaneler. Vinnare: JBL Everest Elite 700
Vinnare: Sony MDR-1000X
Såväl ljudkvaliten med Sonys egenutvecklade ldac-teknik som bullerdämpningen i dessa lurar är exceptionella, och även i övrigt är det ett solitt och genomtänkt bygge, vars enda skönhetsfläck är sämre ljud vid telefonsamtal än man skulle önska.
Några termer
Brusreducering
Genom att spela in ljud från omgivningen och spela upp det inverterat i lurarna kan man faktiskt ta bort omkringliggande oväsen, åtminstone sådant som har mer jämn karaktär. Det utnyttjar flera av lurarna i testet och det fungerar förvånansvärt bra för att ta bort fläktljud, trafikbrus och i synnerhet flygplansbuller. Musikkvaliten påverkas normalt inte, men ibland får man ett svagt digitalt brus kvar som kan kännas lite artificiellt.
aptX
Musiköverföring är egentligen inte Bluetooths starka gren, och standardöverföringen har en bandbreddsbegränsning på 328 kbit/s. Det är samma datamängd som bättre MP3-filer, men eftersom det är komprimering av redan komprimerat ljud kan ljudkvaliten ändå bli sämre. aptX är en bättre komprimeringsalgoritm för musik över Bluetooth, fortfarande begränsad av den maximala överföringshastigheten för Bluetooth men med betydligt bättre utkvalitet, om än inte förlustfri. Den är utvecklad av Qualcomm och stöds av de flesta nyare Androidlurar.
Ldac
Sony har i sin tur en egenutvecklad teknik som sägs ge Bluetoothmusik i 990 kbit/s. Sony är lite hemliga med hur det fungerar, men det ska röra sig både om bättre komprimeringsalgoritmer och större bandbredd, förmodligen genom att man använder flera parallella Bluetoothöverföringar. Eftersom det är en Sonyspecifik teknik har du bara glädje av den om du både har en nyare Sonymobil och ett par Sonylurar med stöd för tekniken, men resultatet blir då å andra sidan märkbart bättre än vanlig Bluetoothöverföring.
