Test: Marshall Major 2

Hur ett par hörlurar egentligen låter är ointressant i dagsläget, så länge de matchar din handväska. Det låter lite pessimistiskt, men med tanke på hur hörlurar tillverkas, med designen i första rummet, är det inte direkt en helt orealistisk framställning.

Om Skullcandys Grind ville se billiga och väldigt industripunk ut är Marshall Major II så mycket polerad radiorock det bara går. Likt föregångaren bygger mycket av designen på att se ut som företagets förstärkare och alla detaljer ska passa in i rockmallen, med spiralsladd, grov kontakt och liknande (och givetvis är det totalförbud på att visa lurarna med något annat än heltaturerade människor på pressbilderna). Inbyggt i sladden finns såklart mikrofon, som sköter sig helt okej i samtal (antagligen mindre bra på scen) och som, beroende på musikspelare, även kan extraknäcka som fjärrkontroll. Positivt är även att sladden både är löstagbar och går att plugga in på både höger och vänster sida (något som borde vara standard på alla hörlurar). Däremot sitter lurarna som ett skruvstäd på skallen, på gott och ont, och då har undertecknad inte direkt något överdimensionerat huvud.

Även ljudet följer samma designmall, för utöver ett ganska bristfälligt mellanregister är diskanten väldigt nedskruvad. Det fungerar för för modern, loudness-mixad, radiorock som ofta kör på jämn nivå genom hela registret, men svänger du in på lite mer klassiskt inom genren eller något mer symfoniskt blir bristerna snabbt väldigt tydliga. Det gör att prislappen, smarta detaljer till trots, känns en aning hög. Men som sagt så är det inte för ljudet du köper den här typen av lurar, utan för den image de vill sälja in.