Det känns som att Tekniska Museet är det rätta stället att testa Mindroid-appen på. Tillsammans med Lisa, som bland annat är museets residenta robotskötare, beger vi oss mot robotlabbet som för tillfället bara är öppen för bokade grupper. Det ger oss tillfälle att i lugn och testa robotarna utan att störas av sportlovsfirande barngrupper som ockuperat resten av museet.
Så fort vi kommer in i labbet känner vi att vi är hemma. Inne i skrubben samsas två, med napp i munnen, sovande robotsälar, en numera självlikviderad serveringsrobot som ser ut att vara hämtad ur Buck Rogers och ett gäng NXT-robotar som skriker efter uppmärksamhet. Vi tar ut tre av de sistnämnda, en skorpion, som fotografen Micke donerar de nödvändiga batterierna till, och två uppladdningsbara ”vanliga” hjulburna drönare.
En NXT-robot kostar cirka 3200 kronor, lägger man till en Android-telefon så inser man snabbt att det inte direkt är ett billigt nöje. Mobilen är dock inte en nödvändighet, det tillför snarare en extra dimension. Vanligtvis när robotarna används i labbet förprogrammeras deras beteende på en dator. Instruktionerna kan vara oerhört specifika. De kan innefatta hur roboten ska röra sig över en yta, hur långt den ska åka, vilka saker den ska undvika och under vilka förhållanden den ska avbryta eller ändra sin färd.
Annons
Realtid med Android
Annons
Med en Android-telefon och Mindroid-appen styr man roboten i realtid. På skärmen finns det en indikator som, med hjälp av en mittmarkör och en rörlig indikator som visar lutning, används som referens för robotens styrning och hastighet. Det känns lite som om man kör en radiostyrd bil med ett vattenpass.
Har man förprogrammerat robotarna till att utföra vissa handlingar kan man aktivera dessa direkt ur appen. Man kan även välja vilken typ av robot man ska styra. Att koppla upp sig mot en robot är väldikt enkelt. Man aktiverar telefonen/plattans bluetooth-funktion, aktiverar roboten. I appen visas alla anslutningsbara bluetooth-enheter i en lista. Där väljer man vilken robot man vill synkronisera med och sen, efter att man i och för sig måste välja att ansluta en gång till, är det bara att sätta igång och köra.
Ur ett barns perspektiv
För att undvika ett alldeles för vuxet perspektiv har vi tagit med oss fotografens två barn, Astrid, 3 år och Tyra, 5 år, men den första som ger sig i kast med testet är Lisa med en Samsung Galaxy S.
- Vad roligt det här är! Vi måste skaffa Androids till robotlabbet, utropar hon glatt efter bara några få sekunders användning.
Jag får igång den andra roboten med min surfplatta och det tar inte många sekunder innan det sargbeklädda marslandskapsbordet förvandlas till en ett villt ”folkrace-rally”. Astrids Lego-formationer, som ska utgöra hinderbanor för våra robotar, flyger all världens väg till Astrids stora förtjusning.
När vi har fått ur oss våra dolda aggressioner ger vi oss på mer finkänsliga manövrerar, vilket efter lite övning går halvdant i alla fall. Min metod är att titta mycket på acceleratorindikatorn på skärmen medan Lisa mer går på känsla. Det händer någon gång att appen kraschar men generellt sätt fungerar uppkopplingen och appen bra.
Medan jag kopplar upp mig mot skorpionen låter vi barnen ta över. Egentligen är de en bra bit under Legos rekommenderade robotlekålder (10+) men det verkar inte bekymra dem det minsta.
Barnen tittar inte alls på mobilskärmen utan fokuserar enbart på roboten. Mest upphetsning visar de när robotarna krockar med varandra eller väggen.
- Gör som jag vill dumma robot, säger Astrid irriterat när roboten står och stångas mot sargkanten. Tillslut kommer den loss och hennes välvilja mot det elektroniska fartvidundret återställs.
Skorpion med sting
Jag får igång skorpionen. Den är inte snabb men har en dödlig gadd som kan aktiveras med ”aktion” knappen som finns i appen. Annars är den ganska duktig på att hugga själv när ögonen (ultraljudsensorn) upptäcker något som står i vägen för dess framfart.
- Den ska hugga pappa, ropar Tyra och vi kan inte annat än lyda hennes instruktioner.
Lisa och Tyra börjar komma på olika scenarios som robotarna skulle kunna medverka i.
- Tänk att det finns en skatt, säger Lisa.
- Som försvaras av skorpionen, och som de andra försöker stjäla, fyller Tyra i.
- Och sen ska robotarna försöka att hitta hem, fortsätter Lisa.
Sådana scenarios kan återskapas på olika sätt tack vare robotarnas tre motorer och ett flertal sensorer. De sistnämnda innefattar tidigare nämnda ultraljudfunktionen som låter roboten bedöma avstånd, en mikrofon som låter dem reagera på ljud, en ljussensor och en trycksensor som till exempel gör att skorpionen drar tillbaka gadden i samma ögonblick som den träffar något. Robotarna har även inbyggda högtalare. De senaste modellerna ska även kunna läsa av olika färger. Alla dessa egenskaper får en att undra hur svåra de är att montera ihop.
- Om man är barn så är det lätt, är man vuxen så kan det vara svårt. Vi kämpade med skorpionen innan en kollegas tioåring satte ihop den hur enkelt som helst, berättar Lisa.
Tillsammans med sin mamma går barnen iväg för att titta på NASA-rymdutställningen. Medan jag och Micke plåtar de sista bilderna slår det mig att både Tyra och Astrid ganska snabbt tröttnade på att styra robotarna, men fann stor glädje i att titta på medan vi styrde (krockade) dem. Kanske är det här mest en vuxenleksak ändå.
