Min första tanke är att den ser ut som en optimistisk designstudie från teamet bakom Nokias gamla Communicator. Nästa tanke är att det är en Nintendo DS som fått designhjälp från Porsches designstudio. Hur som helst liknar Tablet p ingen av de övriga Androidplattorna på marknaden. 

Det som skiljer är såklart först och främst att den har två skärmar som viks ihop mot varandra som ett glasögonfodral. Det är lätt att förstå lockelsen i idén med en vikbar platta för att maximera skärmytan samtidigt som plattan lättare får plats i fickan eller väskan än en konkurrerande platta med lika mycket skärm. Tablet p glider ganska enkelt ner i innerfickan på min kollega Daniel Hessels kavaj, och den kan utan vidare åka med i fickan på min vinterjacka och till och med i jeansfickan även om det inte är speciellt bekvämt ens på mina ganska rymliga jeans. Men det är trots allt ett trick som ingen annan platta kan upprepa. Vad får du då ge avkall på för fickmöjligheten?

De två skärmarna fungerar lite olika i förhållande till varandra beroende på vilken applikation som körs. I det medföljande Playstationspelet – ja, ­plattan är Playstationcertifierad – Crash Bandicot ger den nedre skärmen plats för två styrkors och den övre för själva spelet och Playstationkontrollens klassiska axelknappar. Det betyder att själva plattformsactionen utspelar sig på ungefär en fjärdedel av den totala skärmytan. Dubbla skärmar ger å andra sidan gott om utrymme för de virtuella knapparna som kan arrangeras efter behag.

Bred svart skarv i mitten

I webbläsaren däremot hjälps båda skärmarna åt för att visa sidan. Resultatet blir en webbsida med en bred svart skarv i mitten, men med ganska gott om pixlar för att visa innehållet. Skarven stör en hel del och får mig nästan att tro att jag bytt glasögon med Jan-Öjvind Swahn från "Fråga Lund". Totalt sett så ger skärmarna tillsammans dock en bra överblick. Skärmhalvorna fungerar helt i synk med varandra när sidan skrollas upp och ned och det fungerar utmärkt att zooma in och ut på sidan med hjälp av det klassiska pincettgreppet. 

Det gäller bara att inte träffa det "döda" området i mitten som skarven mellan skärmarna utgör. Skarven är ungefär 9 millimeter och det är riktigt synd att Sony inte klurat ut ett sätt att få skärmhalvorna att mötas helt. Bilder och text verkar utdragna när de hamnar över skarven och i vissa spel orsakar skarven en mild form av åksjuka.

Bättre då att ena skärmen förvandlas till ett qwerty-tangentbord när en ruta för att skriva in text dyker upp på skärmen. Eftersom plattan kan vikas/vinklas så är det enkelt att hitta ett bra läge med en bekväm skrivställning. Det virtuella tangentbordet ger så klart inte samma taktila feedback som ett fysiskt hade gjort, men det går riktigt hyggligt att skriva på i alla fall. 

Nackdelen är att den begränsade sidobetraktningsvinkeln på skärmen gör att de två skärmarna uppfattas som olika ljusa. Inte ett jätteproblem kanske när den undre skärmen används som tangentbord, men något som kan vara irriterande i andra lägen. 

Egen lösning ger problem

Att ha en egen lösning på det sätt som Sony med skärmarna i Tablet P innebär problem på en plattform som Android där användarna väntar sig att kunna ladda hem alla möjliga appar. Ett fåtal appar är speciellt anpassade till systemet med två skärmar. Givetvis gäller det de som följer med plattan från start, som video­spelaren. Där visas filmen på den övre skärmen samtidigt som kontrollknapparna dyker upp på den undre skärmen. Trots det tror jag inte att Tablet p kommer att göra succé bland film­älskare. 

Skärmen är helt enkelt för liten för att det ska ge en upplevelse som på något avgörande sätt skiljer sig från den du får på en normalstor Androidtelefon. Sony har dock lagt till en snygg funktion för att dela med sig av strömmande material via dlna. Alla mottagliga spelare i nätverket dyker upp på skärmen och sedan är det bara att dra och skäppa filmen där du tycker att den hör hemma. Det fungerar också utmärkt att titta på film som finns på någon dlna-anpassad server i samma nätverk.

Bland de specialanpassade apparna finns också en version av Skype där deltagarna i ett videosamtal får varsin skärm. Plattan har en kamera för videosamtal och en kamera för att fotografera eller filma. Båda går att utnyttja tillsammans med Skype. Min upplevelse är dock att den lite enklare videosamtalskameran har svårt att hänga med i lite mörkare miljöer. Sonys uppmaning att använda headset vid videosamtal är också passande då volymen på själva samtalet lätt blir ganska låg.

En ytterligare specialapp är en e-bokläsare där du håller plattan som en bok och kan se två sidor samtidigt. Det låter kanske som en god idé, men i praktiken blir det mest en gimmick. I den elektroniska världen finns egentligen inga andra än nostalgiska skäl till att ha två boksidor framför ögat samtidigt och Tablet P är på grund av att varje skärm är så smal snarare sämre att läsa på än de flesta andra plattor jag provat. Men om du är nostalgiskt lagd kanske bokkänslan ändå är värd något.

För vem passar då Tablet P. Min gissning är att den som har mest nytta av den är den som vill kunna ha surfplattan med sig i kavaj eller jackfickan. Den största vinsten ligger egentligen i appar där det är skönt att ha ett stort virtuellt tangentbord. För mig som gillar fysiska tangentbord när jag skriver får den mig mest att önska att Sony ville ta fram en variant med riktigt tangentbord i stället för den undre skärmen. 

Å andra sidan:

Erik Mörner: Den delade skärmen innebär nästan bara nackdelar och vill man ha en smidig platta är Samsung Galaxy Tab 7.7 ett bättre val. När jag öppnar Android Market på Tablet P används hur jag än gör bara övre skärmen och i flera appar hamnar ikoner och annat viktigt precis i skarven. Även i den inbyggda sms-appen hamnar skarven mycket olyckligt.