De allra flesta mobilkameror, oboeroende av hur högupplösta sensorer de har, genererar inte bilder som har sensorns hela upplösning. Utan de flesta spottar ur sig en bild som har en upplösning kring tolv megapixlar. Det här beror alltså på pixelbinning. Det innebär att sensorn slår ihop flera pixlar och använder dem som en enda pixel. Oftast slår man, med mjukvara, ihop fyra eller nio pixlar till en större pixel (i Samsung S23 Ultras fall slår man ihop 16 pixlar). Den skapade större pixeln levererar då ett medelvärde av det ljus de fyra fysiska pixlarna den består av tagit emot. Det ger en starkare signal, mindre brus och mer ljus per pixel. Man byter då alltså bort upplösning mot bättre färger och bättre dynamiskt omfång. Testar man att fotografera med kamerans högsta upplösning brukar man märka att det blir mer utfrätta ljusa partier och fler helt svarta partier, men i jämna ljusförhållanden får man bilder med bättre detaljrikedom. Vissa mobilkameror låter inte ens användaren välja att fotografera med hela sensorns upplösning, antagligen för att resultatet inte är direkt önskvärt.
Med ett så kallad Quad Bayerfilter kan sensorn antingen leverera en bild med lägre upplösning där fyra pixlar agerar som en och ger bättre egenskaper i dåligt ljus, eller en bild med högre upplösning där varje pixel agerar självständigt, men då ger lite sämre egenskaper i dåligt ljus. Foto: Wikipedia
Men då kanske du undrar “Men varför väljer då tillverkarna att öka upplösningen hela tiden? Om det nu är bättre med färre och större pixlar om de ändå inte använder hela upplösningen?” Det finns så klart fördelar med att ha en högupplöst sensor. Till exempel blir den digitala zoomen mycket bättre när det finns fler pixlar att zooma in i. Upplösningen i den inzoomade bilden bibehålls bättre om sensorn har en högre upplösning. Även möjligheterna att filma i till exempel 8K kommer tillsammans med den högre upplösningen.
