Det finns förstås ingen riktig definition av vad som är Bloatware. Att det handlar om oönskade appar som vi inte vill ha men som finns där på telefonen är klart, men den enes oönskade app är den andres guldklimp. Avsändaren har också betydelse. De flesta stör sig nog på om en mobil när man köper den har förinstallerade appar och spel från tredje part, som inte finns där av annan anledning än att tredje part vill att du ska använda deras tjänst och har betalt mobiltillverkaren för att slänga in dem i mobilen. Det finns mer än en miljon appar i Play Store, vilket innebär att du kan få tag på allt du behöver utan att mobiltillverkaren installerar den åt dig, men apputvecklaren får förstås oändligt mycket mer exponering om deras app är förinstallerad.

Mobiltillverkaren i sin tur vill kanske tillföra lite egenvärde med egenutvecklade appar vilket ofta är gott och väl. Men somliga av dem är stora mediekonglomerat med diverse tjänster där mobilen kan vara en marknadsföringskanal för företagets andra tjänster. Så släng med ett användarlogin och vips kan du börja pusha reklam. Det är sällan uppskattat av konsumenten. Eftersom Google har egna appar som ofta är obligatoriska i mobilen är det dessutom inte alls ovanligt att du då får flera appar i mobilen för samma funktion från start, till exempel flera fotoalbum, flera mejlappar, flera SMS-appar eller (värst av allt) flera webbläsare. Även om tillverkaren har snickrat ihop en överlägsen app som är precis den du vill ha är du nu garanterad att ha minst en app som du aldrig använder.

Test: Lenovo Moto G4 Plus

Sedan har vi Google själva, som har ett omotiverat stort utbud av systemappar som varierar i om de är obligatoriska för tillverkaren att installera eller ej. Vem använder någonsin appen Nyheter och Väder eller Google Play tidningskiosk? Det märkligaste är att även Google duplicerar sina egna funktioner. Man skickar tack och lov inte längre med två webbläsare och två mejlappar, men fortfarande kan man få både Hangouts och Messenger för att läsa SMS.

Vad är problemet?

Vad är det vi stör oss mest på med Bloatware? Man kan säga att det finns tre olika saker som irriterar med oönskade appar och vad, om något, man kan göra åt det varierar beroende på vad man stör sig på.

Det första är kognitivt. Bloatware är en massa ikoner i mobilen som gör det svårare att hitta de appar man använder. Värst är det om de dessutom skickar notifieringar du inte vill ha. Få appar skickar notifieringar om du aldrig loggar in i dem, men det kan ju vara så att du använder en av Sonys tjänster som kräver login, och vips så får du meddelanden om att du kan vinna biljetter till Rihannas konsert i Istanbul.

Det andra handlar om lagringsutrymme. Nya Androidmobiler har i dag typiskt 16 eller 32 gigabyte lagring, och förvånansvärt mycket av det är redan upptaget när du först startar din mobil. Det kan vara rätt stor skillnad mellan tillverkare här, och om du känner att du måste köpa en variant av en mobil med större lagringsminne kan det kännas rätt surt att du gör det på grund av ett förinstallerat Officepaket som du inte använder.

Här ska sägas att det inte nödvändigtvis är de appar som ligger och skräpar i applådan som är boven här. En del av dem är bara genvägar till appbutiken och tar i princip noll lagringsutrymme om du inte använder dem. Samtidigt finns det appar och systemfunktioner som inte blir ikoner på mobilen men som tar upp lagringsutrymme i bakgrunden.

Det tredje vi stör oss på är när telefonens prestanda påverkas negativt. Detta är relaterat till lagringsutrymmet, men det är snarare arbetsminne, processorkraft och datatrafik som utnyttjas i onödan. Orsakerna är desamma som åtgången av lagringsutrymme, men de motåtgärder som står till buds är delvis annorlunda.

Vad göra?

När du väl har identifierat en app som bloatware, du vill inte ha den och du vill slippa se den, finns det i princip tre möjliga motåtgärder att ta till, och om de fungerar eller inte beror på såväl avsändaren av appen som mobiltillverkaren. Det mest uppenbara är förstås att avinstallera appen. Det löser alla tre problemen ovan, och den enda egentliga nackdelen är att det oftast inte går. Är det en tredjepartsapp är chansen hygglig att den går att avinstallera, men det gäller till exempel inte alla Microsoftappar som kommer förinstallerade på Samsung Galaxy S7.

Mobiltillverkarens egna appar brukar endast undantagsvis gå att avinstallera. När det kommer till Googles appar är de huvudsakligen obligatoriska, men ett fåtal, som till exempel Play Tidningskiosk och Nyheter och Väder, går nästan alltid att ta bort.

Går det inte att avinstallera appen kan det ändå gå att inaktivera den. Detta gör du genom att gå in i inställningar och leta upp kategorin appar. Här väljer du sedan kategorin appar, och hittar inställningsmöjligheter för enskilda appar. Appen slutar då att arbeta i bakgrunden, och dess ikon försvinner från startskärmar och applådor, men den raderas inte från lagringsminnet. Två av tre irritationsmoment löses således.

Som regel är det betydligt fler appar som går att inaktivera än avinstallera. Systemkritiska funktioner går inte att inaktivera, men tredjepartsappar kan nästan alltid avaktiveras, och de flesta appar av tillbehörskaraktär likaså. Kanske en smula överraskande brukar även nästan alla Googleappar kunna inaktiveras. Det beror förmodligen på att man i vissa länder som Kina inte är särskilt pigga på att använda Googles tjänster.

Sist och minst erbjuder en del mobiltillverkare möjligheten att dölja ikoner från applådan, utan att radera appen eller inaktivera den. Det löser förstås enbart problemet med störande röra i applådan, men ibland är det ju faktiskt så att du vill ha en funktion som jobbar i bakgrunden, du vill bara inte ha en ikon för den. Då är möjligheten att dölja appar ett bra verktyg.

Tillverkarna

Vi har valt ut åtta modeller (oftast toppmodeller) från olika tillverkare för att se hur tillverkarnas tillvägagångssätt skiljer sig åt när det kommer till förinstallerad programvara och möjligheterna att påverka den.

Lenovo Moto G4 Plus

Det är lätt att föreställa sig att Googles Nexusmobiler, som ju per definition varken innehåller tredjepartsappar eller appar från mobiltillverkaren utan enbart Googles egna, är de som har minst skräp. Men det stämmer faktiskt inte. Motorola köptes av Google som sedan sålde mobiltillverkningen vidare till Lenovo. Som en del i den processen lade sig Motorola till med en extremt Googlenära version av Android, och det har Lenovo hållit fast vid i sin Moto-linje.

Däremot har Lenovo inget intresse av att lyfta fram samtliga av Googles tjänster, och man har därför plockat bort andrasorteringen av Googleapparna. Mängden Moto-appar är i sin tur ytterst begränsade och väl valda, där den främsta är en egen och bättre kameraapp.

Detta gör Motomobilerna till bloatwarehatarens drömmobiler. Du hittar ingen Androidmobil med färre förinstallerade appar, och även om få av de som finns kan avinstalleras kan nästan alla inaktiveras.

ZTE Axon Mini

Tillverkare som ZTE ger en inblick i hur Androidtelefonerna typiskt sett ser ut när de säljs i Kina. Här är man tämligen ogenerade med att göra ändringar i systemet jämfört med standard-Android, och ju fler förinstallerade appar desto bättre. Axon Mini hamnar således bland de högsta i mängd appikoner i mobilen, men de flesta är i alla fall egenutvecklade funktioner och inte tredjepartsappar. Trots mängden funktioner är man också näst bäst på att lämna så mycket lagringsutrymme till användaren som möjligt.

Få förinstallerade appar kan avinstalleras, men en stor del av dem kan i alla fall inaktiveras.

HTC 10

HTC brukade vara en av de tillverkare som gjorde störst ingrepp i standard-Android, men nu skryter man med att man lägger sig nära Googles version av systemet. Så länge man inte jämför med Nexus- eller Moto-mobiler ligger man också rätt bra till, men fortfarande har man elva egna appar, fyra tredjepartsappar och sju appar som ersätter Googlefunktioner. Men sant är att man har få dubbleringar av funktioner.

Systemet tar upp jämförelsevis mycket av lagringsminnet, och få appar kan avinstalleras. Men de flesta kan inaktiveras, och dessutom erbjuder man möjligheten att dölja appikoner.

Samsung Galaxy S7

Samsung var en av tillverkarna som fått mest skit för bloatware genom åren men i samband med lanseringen av Galaxy S6 slog man sig för bröstet med att man inte hade mycket bloatware kvar, och att nästan allt kunde avinstalleras. Det var, om inte rätt ut en lögn så åtminstone bra nära. Samsung hamnar i övre registret i ren mängd appar och nära topp när det kommer till tredjepartsappar. Dessa tredjepartsappar, eller för den delen i stort sett någon app, kan avinstalleras. Många appar kan inaktiveras, men långtifrån så många som hos konkurrenterna.

Samsung har också inte mindre än sex funktioner som har två eller flera alternativa appar, där framför allt två olika webbläsare är något vi numera slipper se hos de flesta tillverkare men inte hos Samsung. Den som är oförsiktig och loggar in på Samsungs tjänster får också räkna med oönskade spam-notifieringar.

Den enda ljuspunkten med Samsung Galaxy S7 för bloatware-hataren är att Samsung trots det lämnar jämförelsevis mycket ledigt lagringsutrymme till användaren.

Sony Xperia X

När de flesta tillverkare har trappat ner sin bloatwarenivå gäller det inte Sony, vilket gör att de i flera kategorier numera är sämst i klassen när det gäller bloatware. Sony verkar se sina mobiler som marknadsföringsplattform för övriga Sonyprodukter, och har flera appar vars huvudsyfte är att pusha ut reklam till intet ont anande användare.

Sony har rejält mycket fler förinstallerade appikoner än snittet, men de flesta är i alla fall Sonys egna. Inte en enda app kan avinstalleras, vilket bland annat gör att chockerande lite lagringsutrymme är kvar till användaren. Mängden dubblering av funktioner är också hög.

Att Sony sedan har lagt in sponsrade länkar till tredjepartsappar på systemnivå när man sveper åt vänster i applådan är inte heller okej. Vill du undvika bloatware bör du undvika Sony.

Nexus 5X

Nexusmobilerna ska representera Googles rena version av Android, och även om det är LG som har tillverkat Nexus 5X har tillverkaren inte fått installera någon av sina egna appar. Tredjepartsappar är inte heller att tänka på. Men Google har också bloatware, och här hittar vi bland annat Googles anteckningsapp Keep, som förvisso är bra men kanske inte ditt förstahandsval, Googles tidningskiosk och nyheter och väder. Här finns också både appen Hangouts som kan användas till SMS, och den närmast identiska Messenger, som kan användas till SMS.

Men det är synd att klaga. Googles överkursappar kan avinstalleras och praktiskt taget alla andra appar kan inaktiveras. Google lämnar också mer ledigt lagringsutrymme på mobilen än någon annan tillverkare.

LG G5

LG har ansträngt sig för att göra G5 till en mobil som sticker ut, med sin löstagbara nederdel som kan bytas ut mot expansionsmoduler, och en stor serie tillbehör. Även vad gäller programmen i mobilen försöker man sticka ut, och det resulterar utan tvivel i en del bloatware.

Det är i alla fall huvudsakligen LG:s egna appar och inte tredjepartsappar det handlar om. Här finns en egen appbutik, men den används huvudsakligen för att tillföra LG-specifika funktioner som 360-graders bakgrundsbilder. En del dubblering av funktioner blir det.

Inte en enda app kan avinstalleras, och det gäller även tredjepartsappar som Facebook och Instagram. Men de kan i alla fall både döljas och inaktiveras. LG är dessutom näst sämst på att lämna lagringsutrymme kvar till användaren, så för den som räds effekterna av onödiga appar är LG knappast rätt val.

Huawei P9

Liksom ZTE kör Huawei det kinesiska spåret med mycket anpassning av Android, och mycket appar. Galet mycket appar, man har lagt in hela mappar med appar och spel du inte vill ha. P9 har med bred marginal flest ikoner och flest tredjepartsappar. Huawei tillhör de sämre med att lämna ledigt utrymme, och det finns definitivt en del dubblering av funktioner.

Samtliga tredjepartsappar och en del därtill kan avinstalleras, så skadan är inte permanent. En stor del av övriga appar kan inaktiveras, så efter en storstädning kan denna bloatwareskräck göras nästan fri från oönskade appar.

Xiaomi Mi 5

Xiaomi är en av de största tillverkarna i Kina, men i Sverige och Europa är distributionen begränsad till ett fåtal onlinebutiker. Det som är slående med Mi 5, i den konfiguration den säljs här, är hur annorlunda den är jämfört med allt annat. Visst följer den det kinesiska spåret utan applåda, men tredjepartsapparna lyser med sin frånvaro. Det gör, med några få undantag, Googleapparna med för den delen. Troligen är det så här en typisk kinesisk mobil ser ut innan man öser in all bloatware. Som konsekvens av detta har mobilen också förvånansvärt mycket tillgängligt lagringsutrymme.

Det är få dubbleringar av funktioner men i stället för en nästan ren Googleversion av Android har vi här raka motsatsen. Intressant och annorlunda.

Slutsatser

Vi delar inte ut några betyg i denna genomgång utan nöjer oss med skriftliga omdömen. Är det främst alla ikoner som skräpar runt du stör dig på går de flesta tillverkares mobiler med lite handpåläggning att städa mer eller mindre rena. HTC 10, Nexus 5X, Xiaomi Mi 5 och Moto G4 klarar sig bäst här, och det är också de som är renast även utan städning. Samma sak gäller om du är bekymrad för att slösa med onödig datatrafik eller processorkraft. Här kan en särskild rekommendation ges till Moto G4 Plus, som inte bara inte har en massa egna onlinetjänster utan dessutom har skalat bort ett par av Googles. Xiaomi Mi 5 har skalat bort nästan alla Googlefunktioner, men samtidigt ersatt dem med egna.

Stör du dig på lite lagringsutrymme måste varningsflagg hissas för Sony Xperia X. Övriga mobiler är hyfsat jämna vid jämförelse, men Nexus 5X och ZTE Axon Mini lämnar mer åt användaren än LG och Huawei. Sticker ut positivt gör Xiaomi Mi 5. Huawei, Sony, Samsung och LG är de tillverkare som har störst förkärlek för bloatware medan HTC, Xiaomi, Lenovos Motoserie och Nexusmobilerna klarar sig bäst. Sony med sin marknadsföring och Samsung med systemkrävande bakgrundstjänster som inte kan tas bort är sämst i klassen på bloat.