Aktivitetsarmbanden och smartklockorna räknas som två produktkategorier. De förra kommer från motionsvärlden och har med tiden kopplat upp sig till mobilen för att förlita sig på dess skärm och gps. De senare drivs av mobilvärldens önskan att sälja fler prylar, med avundsjuka blickar på aktivitetsarmbandens framgång jämfört med den jakt på existensberättigande som smartklockan slåss med.

Vid det här laget är alltså överlappningen i funktion mellan de två mycket stor. De flesta smartklockor kan mäta träningsaktivitet minst lika bra som aktivitetsarmbanden, medan de senare givetvis kan visa tiden och dessutom ta emot notifieringar från telefonen, och det återstår fortfarande att bevisa om smartklockan har någon annan viktig funktion att fylla än just som träningshjälpmedel och notifieringar.

Fitbit Charge 2 i stort test

Det är mitt i denna gråzon som Samsung Gear Fit 2 placerar sig. I princip har Samsung tagit sin klockplattform, baserad på operativsystemet Tizen, som de använder i Gear S och modifierat något så att enheten ser ut som och fungerar som ett aktivitetsarmband. Som sådant är det något av det häftigaste och mest avancerade på marknaden, men med vissa avgörande nackdelar. Eller så ser man det som en billig slimmad smartklocka, som kanske eller kanske inte levererar just det du vill ha ut av en sådan.

Som aktivitetsarmband mäter Gear Fit 2 steg, antal våningar du gått uppför, förbrukade kalorier, sömn och vilopuls. Den kan automatiskt känna av vissa typer av konditionsträning, och du kan även manuellt slå på ett träningspass, och får då kontinuerlig pulsmätning under träningen. Pulsvärdena känns rimliga, medan antalet steg på en dag blir något i underkant jämfört med min tillförlitliga Fitbit. Sömnen är som vanligt för aktivitetsarmband ett högst teoretiskt mått, där du anses vara i djupsömn om du ligger blick stilla och försöker somna i två timmar.

Jämfört med andra aktivitetsarmband har Gear Fit 2 den häftigaste skärm du sett, stor, högupplöst och krökt, och dessutom med pekstyrning som reagerar utan fördröjning.

Den stora skärmen och pekstyrningen gör det möjligt att presentera och styra väldigt mycket information direkt på Gear Fit 2:s egen skärm, utan att du behöver öppna någon app på mobilen. Det mesta i standardapparna går att styra direkt i bandet, och skärmens form gör den skön att använda.

Samsung vill att du installerar en hel drös med appar och drivrutiner, vilket i och för sig är ett lyft jämfört med tiden då Samsungs Gear-enheter bara fungerade till valda Samsung-modeller. När du väl gjort det får du notifieringar till armbandet i form av vibrationer, och du kan öppna och läsa notifieringarna på armbandet. Vissa, som textmeddelanden, kan du ge färdiginställda svar av typen “OK”, “Ja” och “Tack” på direkt från klockan.

Ibland vibrerar armbandet utan notifieringar, och det är inte alltid glasklart varför. Olika typer av vibrationer betyder olika saker, och jag tror mig ha lärt mig att en av de okända vibrationerna är att jag har gått ifrån mobilen, vilket förstås är bra att få veta, men då skulle man vilja ha ett förklarande meddelande på skärmen också. En annan funktion, som är bra men som armbandet undersäljer med en svårtydbar vibration och en kryptisk symbol på skärmen, är möjligheten att påminna dig om att röra dig lite varje timme.

Konkurrenten Fitbit Charge 2, som visserligen inte är lika flashig, har ett övertag både i noggrannhet och i ergonomin kring påminnelser att röra sig.

Det är bra att skärmen på Samsung Gear Fit 2 ger så bra översikt, för systerappen i mobilen, S Health, är rejält rörig och svårbegriplig, och jag har svårt att från den över huvud taget få nån bild av min motionsaktivitet.

Skärmen på Gear Fit 2 tänds automatisk när du håller upp den mot ansiktet, vilket som vanligt funkar ibland men inte alltid, och släcks när du täcker över den, till exempel med en tröja. Du kan också välja att tiden alltid visas, vilket borde gå att göra strömsnålt på en Oledskärm som denna men trots det nästan halverar batteritiden.

Och just batteritiden är den största svagheten för Gear Fit 2 som aktivitetsarmband betraktad. Där konkurrenterna även i sämsta fall klarar sig närmare en vecka mellan laddningarna klarar sig Gear Fit 2 inte fullt två dygn. I praktiken behöver du ladda den mer än en timme dagligen, vilket naturligtvis är kraftigt begränsande för något som du är tänkt att ha på dig dag och natt.

Om vi å andra sidan byter perspektiv och tänker oss Gear Fit 2 som en smartklocka så är två dagars batteritid om inte okej så åtminstone inom ramen för det normala. Prislappen på drygt 2000 kronor är då riktigt attraktiv (medan den slår i taket för prisintervallet för aktivitetsarmband), och formatet och vikten är ovanligt smidiga.

Men ska du räkna det som en smartklocka bör du också kunna installera appar på den. Det kan du på Gear Fit 2, åtminstone i teorin. När det kommer till klockappar försöker ju Samsung driva sitt eget ekosystem skilt från Apples och Android Wears, baserat på operativsystemet Tizen. Där tävlar man om tredjeplatsen bland utvecklarnas intresse med Pebble. Gear Fit är dessutom en nisch i den nischen.

Utbudet av appar till Gear Fit 2 är svåröverblickbart, främst därför att Samsungs Galaxy Apps för installation av appar struntar helt i det där med överblick. Utöver urtavlor, en kort lista med Samsungs rekommenderade appar och topplista med huvudsakligen urtavlor är det bara trial and error med sökverktyget som gäller.

Apputbudet är skralt men inte obefintligt. Tyvärr är det lite si och så med appkvaliteten också. Jag provar till exempel en motionsapp som ska räkna antalet repetitioner i olika styrkeövningar. En riktigt användbar funktion, men tyvärr visar sig precisionen vara bedrövlig.

En annan irriterande detalj är att så fort skärmen går ner i viloläge återgår Gear Fit 2 till urtavlan när den startar igen, och då måste jag bläddra fram min motions-app ur applistan varje gång. Jag kan vad jag förstår inte heller få appen att lägga sig bland de vyer jag kan bläddra mellan genom att svepa åt vänster eller höger.

Appen behöver dessutom panorera på skärmen, och kanske är problemet att jag installerat en app som är anpassad för Gear S-serien och inte Gear Fit? Och varför klarar Samsung i så fall inte av att ange det?

Sedan är frågan vad appar kan tillföra rent generellt på en klocka. Det är väldigt få uppgifter som kan skötas från en klockskärm som inte i slutänden går snabbare av att du tar dig de extra sekunderna att hala upp din telefon och slå på den. Om du resignerar inför det faktum att smartklockan aldrig skulle bli mer än en snabbgenväg till notifieringar och ett sporthjälpmedel är Gear Fit 2 en både bra och ekonomisk lösning.

En funktion som smartklockan brukar åberopa i jakt på sitt existensberättigande, är möjligheten att logga löprunda och servera musik utan att du behöver ta med dig mobilen. Fortfarande helt inom sportdomänen, men ändå. Dessa punkter kan Gear Fit 2 kryssa av. Här finns gps och lagringsminne för musik, samt möjlighet att koppla ihop headset med armbandet utan mobilen. Att föra över musikfiler från mobilen till Gear Fit 2 går riktigt smidigt med Samsungs Gear-app, att koppla ihop headsetet var en svårare funktion att hitta, men fungerar bra när man väl gjort det. Motionsrundan blir snyggt loggad på karta även utan att mobilen är med.

Elefanten i rummet är här att det är ju inte så vi lyssnar på musik längre, vi använder streamingtjänster. En Spotify-app som kunde föra över och spela upp cachade spellistor vore en helt annan sak, men nån sådan finns varken till Gear Fit 2 eller någon annan smartklocka. Men om du nu använder musikfiler så är det i alla fall trevligt att faktiskt kunna lämna mobilen hemma.

Om du är okänslig för pris eller batteritid är det här ett av de bästa aktivitetsarmband du kan få tag på. Är du nyfiken på en smartklocka men inte vill bränna en förmögenhet på något som blir liggande i byrålådan är Gear Fit 2 också ett bra alternativ. Vill du inte behöva ladda ditt armband dagligen, eller använda din klocka till annat än motion och notifieringar, finns det bättre alternativ.