Testrapport: Sony Ericsson Play

Med rundade kanter och en aningen överviktig uppsyn påminner Plays formspråk en del om Xperia Neo. Skillnaden blir dock uppenbar så fort man skjuter upp skärmen och blottar den Playstation-inspirerade spelkontrollen. Man har ”vanliga”  styrknappar till vänster, ”triangel”, ”fyrkant”, ”cirkel” och ”x”-knapp till höger.

Emellan dem sitter två pekskärmsplattor som ska simulera de analoga styrspakarna och längst ner hittar man de klassiska ”select”- och ”start”-knapparna samt en menyknapp. På mobilens framkant finner man ”L” och ”R” som man kommer åt med pekfingrarna. Alla som någonsin har använt en gamepad eller en bärbar spelkonsol bör genast känna sig som hemma.

Playstation-spel

När jag börjar testa Xperia Play finns det bara ett fåtal spel att tillgå. Men under dagarna som följer ramlar det in fler och fler i en stadig ström. Att ladda ner spel direkt till mobilen fungerar alldeles utmärkt. Spelen redovisas i en skrollista med ikoner och namn.

Om man till exempel vill inhandla ett spel från spelföretaget Gameloft klickar  man bara på ikonen och skickas automatiskt vidare till företagets webbsida. Efter att man har skapat ett konto laddas spelet ner och installeras ungefär på samma sätt som om man hade köpt det på Market (vilket det självklart även går att göra i Play eftersom det är en Android-mobil).

Det första man upptäcker när man börjar spela är vilken stor skillnad det blir när man använder traditionella gamepad-knappar istället för att fippla omkring med virtuella direkt på mobilskärmen. Kontrollen blir överlägset  mycket bättre samtidigt som man slipper dölja delar av skärmen med fingrarna. Tyvärr verkar inte speltillverkarna ha hunnit anpassa sig till de nya möjligheterna. De flesta spel som finns tillgängliga är samma versioner som finns till andra Android-mobiler.

Problematiska plattor

Plattorna som ska simulera de analoga styrspakarna fungerar inte alls speciellt bra. De är svårt att få någon känsla för hur mycket man ”drar” i dem. I Splinter Cell kan den ena av dem användas för att kontrollera kameran  men det är bara något som fungerar i teorin.

Ett annat problem jag har är storleken på hela apparaten. Den ser inte direkt liten ut men när man fäller ut den och greppar den i ”spelläge” finner jag plötsligt att mina fingrar är för långa för att hamna rätt på ”kant”-knapparna. Även knapparna som sitter på huvudsidan känns för små. Dessutom är skärmen, som för vanligt mobilanvändande är tillräckligt stor, för liten för att göra många av spelen rättvisa.

Trevlig kamera

Hur är Play som en mobiltelefon? Ja, inte så pjåkig faktiskt. Kameran är, trots att den bara är 5 megapixel,  riktigt trevlig. Gränssnittet är till viss del Sony Ericssons egna som ligger  ovanpå Android-systemet. Här återfinns den smarta Timescape-lösningen som på ett enkelt sätt låter en ha koll på ens sociala medier-liv.

I dagsläget har jag ärligt talat svårt att spå Xperia Plays framtid. Den yngre generationen, med mindre fingrar än vad jag har, uppskattar kanske den konsolrelaterade spelupplevelsen som mobilen försöker erbjuda. Vissa äldre kanske kommer att gå loss på nostalgin kring att spela sina gamla Playstation 1 spel igen. Men för min del är lider Play en aning av det som jag var rädd för, den är ingen suverän portabel spelkonsol och den är ingen suverän telefon.

Ett fullständigt test av Sony Ericsson Play publiceras i det kommande april-numret av Mobil och inom kort här på mobil.se.