Oneplus är tillbaka med en ny “flaggskeppsdödare” med topprestanda för en spottstyver. Kan man leva upp till de skyhöga förväntningarna? Både ja och nej.
Det kinesiska startupbolaget Oneplus har en enkel och slagkraftig affärsidé: Att sälja telefoner med topprestanda till ett pris som ligger långt vad de traditionella Androidtillverkarna tar för sina flaggskeppsmodeller.
I april 2014 presenterade företaget sin första telefon, döpt till Oneplus One. I somras kom uppföljaren, som följaktligen har fått namnet Oneplus Two.
Vi kan börja med att konstatera att telefonen blivit dyrare. 64-gigabytesmodellen vi testar kostar 3 799 kronor, vilket är nästan tusen riksdaler mer än motsvarande variant av Oneplus One (2 850 kronor).
För den kostnaden får man en mobil som ger andra toppmodellerna en rejäl fajt när det gäller specifikationer. Med ombord finns bland annat Qualcomms åttakärniga värstingchip Snapdragon 810, fingeravtrycksläsare, en 13-megapixelskamera och plats för två SIM-kort.
Annons
Värt att notera är att det, precis som när One släpptes, fortfarande behövs en digital inbjudan för att få köpa Oneplus Two. I skrivande stund står 3,8 miljoner personer i kö för en inbjudan. Mer genomarbetad design Oneplus Two är en stor mobil med en skärm på 5,5 tum och vikt på 175 gram. Det gör Two något mindre men tyngre än exempelvis Galaxy S6 Edge Plus (5,7 tum och 153 gram).
Designen på Two känns överlag mer genomarbetat och lyxig än Oneplus One, med en rektangulär ram av aluminium och magnesium. Små avfasningar längs kanterna gör att ramen inte känns vass, trots att den är skarpt utskuren.
Annons
I fotänden finns en oval hemknapp som även fungerar som fingeravtryckläsare. På sidorna av den biometriska sensorn finns två diskreta vita streck som tjänstgör som kapacitiva knappar (Tillbaka och Meny).
En annan nyhet är ett skjutreglage på vänster sida, som kan användas för att ställa in vilka notiser som ska synas på telefonen. Knappen har tre lägen: Alla meddelanden, Endast prioriterade och Tyst. Finessen är ursmart och det känns märkligt att ingen annan Androidtillverkare tänkt på en liknade lösning tidigare.
Mobilens baksida har en behagligt välvd form och ett skal av samma typ som One-modellen, det vill säga en slags plast som ska påminna om sandpapper. Texturen på bakstycket har blivit grövre, vilket gör Two mer greppvänlig än föregångaren.
Skärm och prestanda Oneplus kallar oblygt sin Two för en ”flaggskeppsdödare”. Många blev därför förvånade över att upplösningen på den 5,5 tum stora IPS-skärmen ligger kvar på 1920 x 1080 pixel, när de flesta andra av dagens Android-toppmodeller har QHD-skärmar (2560 x 1440 pixel). Men allt handlar inte om antalet pixlar. Full HD-panelen på Oneplus Two håller hög klass med bra skärpa och svärta, stor betraktningsvinkel och god ljusstyrka utomhus. Den står sig dock rätt platt i jämförelse med exempelvis Samsungs AMOLED-skärmar eller Nexus 6. Dels saknar färgerna samma tryck hos Two, dels har den sämre kontrast. Med det sagt är skärmen på Two inte dålig. Den kan helt enkelt bara inte mäta sig med toppkonkurrenterna.
Det 64-bitars Snapdragon 810-chipp som finns i telefonen har ett rykte om sig att ha problem med värmeutveckling. Oneplus har åtgärdat det genom att sänka klockfrekvensen på de fyra Cortex A57-kärnorna från 2,0 GHZ till 1,8 GHz. Resterande fyra processorer (strömsnåla Cortex A53) tickar på i oförändrad frekvens på 1,5 GHz vardera. För majoriteten av användarna innebär det här ingenting. Oneplus Two kommer med 3 eller hela 4 gigabyte i ram, beroende på om du köper 16- eller 64-gigabytesmodellen. Kombinationen av det stora arbetsminnet och Snapdragon 810-kretsen med grafikdelen Adreno 430 gör Two till ett riktigt krafthus som klarar av alla utmaningar vi utsätter den för galant, må så vara stenhård multitasking som spel med tung 3D-grafik.
Two gör också riktigt bra i från sig i våra benchmarktester, med resultat som ligger helt i linje med eller bättre än de flesta andra toppmodeller, undantaget Galaxy S6 Edge Plus. För sifferfantasterna kan vi berätta att Two nådde en totalpoäng på 54231 i Antutu och 2284 i Vellamo Metal. Det kan jämföras med S6 Edge Plus, som fick 67897 respektive 2520 poäng i samma program.
Den kombinerade fingeravtrycksläsaren och hemknappen på fronten gör oss förbryllade. Inläsningen är snabb och processen fungerar helt felfritt i nio av tio fall. Ett stort plus är det går att låsa upp telefonen utan att behöva tända skärmen. Däremot plågas hemknappen av en slags laggighet som gör att det ofta dröjer en stund innan trycket registreras. Det drar ner på helhetsintrycket, vilket är synd med tanke på hur bra den biometriska sensorn fungerar för oss.
I fråga om anslutningar klarar Two såväl supersnabba Wi-Fi-standarden 802.11 (a/b/g/n/ac) som Bluetooth 4.1 och LTE Cat 6. Däremot har man tagit bort NFC-stödet. Tekniken nyttjas bland annat för diverse betallösningar, vilket inte riktigt slagit igenom i Sverige än. Däremot använder många högtalare eller hörlurar som synkar mot telefonen via NFC, och det går alltså inte med Two.
Kameran en besvikelse Oneplus Two har en 13-megapixelskamera med laserfokus. Bildsensorn kommer från Omnivision, och har en pixelstorlek på 1,3 µm samt f2.0-bländare.
Företaget hävdar själva att kameran ska vara avsevärt bättre än konkurrenterna när det kommer till dåligt ljus. Kameran lever tyvärr inte upp till det löftet. Bilder tagna under kvällstid blir ofta underexponerade med tydligt brus och oskärpa.
Vid goda ljusförhållanden är kameran desto vassare. Lasermätaren, placerad under sensorn, ger snabb och exakt fokusering. Bilderna tenderar att bli något överexponerade, men har överlag fin skärpa och bra färger. Kameran är dock något långsam med en kort men märkbar fördröjning från det att man trycker på avtryckare till att bilden tas.
Kamerans bildstabilisering åtgärdar den något ryckiga känslan som ofta dök upp när man spelade i rörlig bild med One-modellen. Kvaliteten på kamerans 1080p-videoklipp är bra, men sticker inte ut. Two kan också spela in 4K-video, men den funktionen är begränsad till tio minuter långa klipp.
Telefonens kameraapp är baserad på Googles gränssnitt men har förhållandevis få inställningar och känns aningen svårnavigerad. Vi får exempelvis leta en bra stund innan vi hittar menyn för att ställa in storleken på bilderna. En kommande uppdatering ska bland annat ge appen manuella inställningar för fotografering. Det lovar gott, eftersom mjukvaran känns något torftig i skrivande stund.
Många av de nya toppmodellerna med QHD-skärmar har fått kritik för dålig batteritid. Här slår Oneplus Two konkurrenterna på fingrarna. Telefonen har ett icke-utbytbart batteri på 3 300mAh, och når ett resultat på cirka sju och en halv timme i vårt videotest. Det är nästan en hel timme mer än vad Galaxy S6 klarade av (6 tim, 34 min). Imponerande! På grund av USB C-porten saknar dock Oneplus Two stöd för snabbladdning, vilket är synd. Batteriet tar också relativt lång tid - cirka tre och halv timme - på sig att nå full kapacitet. Mobilen har inte heller stöd för trådlös laddning.
När vi ändå är inne på USB C-porten - hur praktisk är den? Visst, det är bekvämt att inte behöva bry sig om hur hankontakten ska vinklas när den stoppas in i telefonen. Den nya porten innebär också att telefonen är “framtidssäkrad”, som det brukar heta i skarven mellan två generationer av tekniklösningar. Men betyder också att USB C-laddaren som kommer med just nu förmodligen är den enda du har. Den sortens laddare är fortfarande ganska dyra om man behöver köpa en ersättare. En annan nackdel är att många andra tillbehör - till exempel externa batterier - troligtvis inte kommer att funka med din Two.
Smart gränssnitt - men med barnsjukdomar Sista delen i vårt test handlar om gränssnittet Oxygen OS, baserat på Android 5.1.1. Systemet använder Googles standardappar för exempelvis e-post och webbläsare. De enda andra program som är förinstallerade är tangentbordsappen Swiftkey och Audio Tuner, som används för att ställa in ljudet, men de kan knappast räknas som bloatware.
Oxygen OS är rent, snyggt och flyter på föredömligt snabbt. Vid en första anblick verkar mjukvaran inte skilja sig nämnvärt från Googles originalversion, men under ytan går det att hitta en massa smarta funktioner.
Du undrar vad som går att ändra på telefonen? Frågan är snarare vad som inte går att ändra. Listan på möjliga anpassningar skulle bli löjligt lång, så vi nöjer oss med att lyfta fram ett par favoritfinesser. Bland annat kan du bestämma vilken färg som notis-lampan ska lysa i när telefonen fått ett meddelande eller när batteriet är fulladdat. Det går också att ställa in så att ett dubbeltryck på hemknappen startar kameran eller ett långtryck på tillbakaknappen öppnar senast använda app. Det går också att använda olika gester för aktivera funktioner när telefonen är låst - exempelvis kan du rita ett “v” eller “o” på den släckta skärmen för att tända ficklampan eller öppna kameraappen.
I systemet finns också en funktion kallad Shelf, ett slags flöde där du förutom att få väderinformation också hittar genvägar till de mest använda appar och kan lägga till widgets för exempelvis e-post och Twitter. Shelf, som aktiveras genom att svepa till vänster på hemskärmen, känns mest som en kuriositet och knappast nödvändig.
Men Oxygen OS är inte fläckfritt. Systemet har haft problem med en del buggar sedan Two släpptes. Många av dessa har åtgärdats med uppdateringar, men det finns en del barnsjukdomar kvar. Exempelvis fryser telefonen helt några gånger under testet. Vi märker också att vissa appar plötsligt kan krascha när vi öppnar dem. Förhoppningsvis kommer detta att justeras i framtida uppdateringar.
Avslutningsvis - är Oneplus Two värd pengarna? Absolut. Det finns ingen annan telefon som kan erbjuda lika bra prestanda till samma låga pris. Telefonen imponerar framför allt när det gäller snabbhet, anpassningar och batteritid. Men svagare prestationer på andra fronter - bland annat kamera och skärm - gör att telefonen inte riktigt är den flaggskeppsdödare som utlovas.
Å andra sidan Daniel Hessel: Sandpapperskänslan på baksidan ger luren betydligt mer identitet än vad man kan tro och tillsammans med vettiga uppdateringar genomgående känns det här nästan lika intressant som första versionen. Frågor och svar Hur funkar det med de dubbla SIM-korten? Telefonen har plats för två kort (nano-SIM), och båda kan vara aktiva samtidigt. Det går sedan att växla mellan vilket av korten som ska användas för samtal, röstmeddelanden och datatrafik. Är den tålig? Oneplus Two kommer med stryktåligt Gorilla Glass 4-glas. Tillverkaren dessutom satt på en slags avtagbart plastfilm som skyddar skärmen. Men telefonen saknar IP-klassning och är därför inte exempelvis vattentålig. Hur är ljudkvaliteten? Telefonens monohögtalare gör ingen särskilt glad. Däremot levererar Two riktigt bra ljud om man använder hörlurar. Appen Audio Tuner erbjuder stora inställningsmöjligheter när det kommer till bas och diskant. Ljudkvaliteten vid röstsamtal är utmärkt. Ett alternativ: Nya Moto X Style kostar några hundra extra, men har en större skärm, QHD-upplösning och 21-megapixelskamera. Du behöver inte heller stå i kö för att köpa den. Testbild Kameran producerar utmärkta bilder en solig dag. Under kvällstid eller i miljöer med dåligt ljus blir resultatet sämre med underexponerade som ofta är mycket brusiga.
