I samband med den internationella lanseringen av Redmi Note 11-serien passade Xiaomi på att berätta om nyheterna i nästa version av deras användargränssnitt, och en funktion fick mig att hajja till. Så här beskriver Xiaomi själva Liquid Storage:
“Genom aktiv hantering och defragmentering av lagrad data undviker man det vanliga frustrationsmomentet att läs- och skrivhastigheten försämras över tid – ibland så mycket som 50 procent under en smartphones livscykel. Med Liquid Storage har Xiaomi i egna tester uppmätt 95 procents åtkomsttid vid simulerad användning i 36 månader – vilket bidrar till att telefonen fortsätter kännas ”ny”.”
Det intressanta ordet här är defragmentering. De av oss som är gamla nog att minnas när datorerna hade hårddisk minns säkert också det begreppet. När man sparade filer på hårddisken utnyttjade man det lediga utrymme som fanns, där det fanns. Raderade man en fil uppstod det ett hål som nästa gång fylldes helt eller delvis av en annan fil. Med tiden blev filerna på grund av detta spridda över hårddisken i små bitar, läsarmen fick hoppa fram och tillbaka, och det tog längre och längre tid att ladda in data. Därför behövde man då och då genomföra en defragmentering, då datorn städade på hårddisken och flyttade runt innehållet så att alla filer var samlade i stället för att vara spridda i småbitar över hårddisken. Oftast gick allt märkbart snabbare efteråt.
I samband med den internationella lanseringen av Redmi Note 11-serien passade Xiaomi på att berätta om nyheterna i nästa version av deras användargränssnitt, och en funktion fick mig att hajja till. Så här beskriver Xiaomi själva Liquid Storage:
“Genom aktiv hantering och defragmentering av lagrad data undviker man det vanliga frustrationsmomentet att läs- och skrivhastigheten försämras över tid – ibland så mycket som 50 procent under en smartphones livscykel. Med Liquid Storage har Xiaomi i egna tester uppmätt 95 procents åtkomsttid vid simulerad användning i 36 månader – vilket bidrar till att telefonen fortsätter kännas ”ny”.”
Det intressanta ordet här är defragmentering. De av oss som är gamla nog att minnas när datorerna hade hårddisk minns säkert också det begreppet. När man sparade filer på hårddisken utnyttjade man det lediga utrymme som fanns, där det fanns. Raderade man en fil uppstod det ett hål som nästa gång fylldes helt eller delvis av en annan fil. Med tiden blev filerna på grund av detta spridda över hårddisken i små bitar, läsarmen fick hoppa fram och tillbaka, och det tog längre och längre tid att ladda in data. Därför behövde man då och då genomföra en defragmentering, då datorn städade på hårddisken och flyttade runt innehållet så att alla filer var samlade i stället för att vara spridda i småbitar över hårddisken. Oftast gick allt märkbart snabbare efteråt.
Nu är hårddisken ersatt av flashminne, den teknik som även mobilens lagringsutrymme använder. Det finns fortfarande program för defragmentering, men en enig expertis har inte bara hävdat att det är onödigt, utan direkt avrått från att man defragmenterar flashminnen.
Orsaken att defragmentering är verkningslöst är att det inte finns någon fysisk läsarm som åker fram och tillbaka i ett flashminne och det finns därmed inget skäl till att det skulle gå långsammare att läsa en fil bara för att den är utspridd över lagringsutrymmet.
Anledningen till att defragmenteringen kan vara skadlig är något branschen inte gärna talar om: Flashminnen slits ut, varje binär siffra kan ändras ett begränsat antal gånger innan det slits ut och du inte längre kan ändra innehållet. En defragmentering innebär ett stort antal läs- och skrivningar av data som sliter på Flash-minnet i onödan.
Den här begränsade livslängden ska inte vara något problem för användaren heter det. Moderna flashminnen klarar 100 000 omskrivningar innan de slits ut, och ska räcka i 10-20 år, så länge är det få som använder sin mobiltelefon.
Å andra sidan känns det inte precis som om Google med Android är särskilt varsamma med flashminnet, det sker konstant läs och skrivning av data i bakgrunden.
I vilket fall, här kommer nu en av världens största mobiltillverkare och säger att ett tre år gammalt Flashminne blir 50 procent långsammare på grund av defragmentering. Den såg vi inte komma. Har hela branschen gemensamt tigit ihjäl ett stort problem för att få oss att köpa nya mobiltelefoner. Det känns i så fall mer sannolikt att Xiaomi slängt in en funktion som inte har någon effekt men låter häftig för att kunna skryta lite.
Det som ändå talar för Xiaomi här är att de har rätt. Min tre år gamla toppmodell ÄR verkligen oförklarligt seg, det tar ofta flera sekunder att öppna kameran. Min son har en systermodell som är inköpt betydligt mer nyligen och därför bara använd en bråkdel så mycket, och den är mycket snabbare.
Jag har länge funderat på varför en ny toppmodell är supersnabb för att sedan bli långsammare och långsammare. En förklaring kunde ju vara att fler tillverkare gör som Apple och stryper prestanda på processorerna när batteriet börjar bli slitet. Men Apples strypning syns i prestandatester och min telefon är här på pappret lika snabb som när den var ny.
En annan möjlig förklaring är ju att jag lassat på med appar över tid och telefonen helt enkelt får jobba hårdare än när den var ny. Men jag har haft misstankarna riktade mot telefonens lagringsminne ett tag. Det är nämligen just när man startar eller växlar mellan appar som telefonen känns seg, inte när man går runt i användargränssnittet.
Så Xiaomi kan mycket väl ha rätt i att de förbättrat lagringshanteringen på ett sätt som gör att telefonen inte känns segare över tid. Faktum återstår dock att det är svårt att teoretiskt förklara varför en defragmentering skulle göra skillnad. Möjligen är det så att Xiaomi med defragmentering menar något annat än vad begreppet innebar på hårddisktiden, eller så är det snarare den “aktiva hanteringen” man också talar om som är det viktiga.
I vilket fall hoppas jag att Xiaomi har rätt, och att andra tillverkare tar efter dem. För en tre år gammal toppmodell ska inte behöva kännas så här seg.
