USB-C är, i teorin, en riktigt bra standard som ska åtgärda en mängd problem och förenkla. Standarden klarar allt som tidigare USB-varianter gjort, men har även stöd för tillräckligt mycket strömöverföring för att kunna ladda datorer, stöd för att driva skärmar och även kompatibilitet med Thunderbolt 3. Standarden ska även göra det möjligt att ladda en enhet med en annan, exempelvis ska du kunna ladda en smart klocka med telefonens batteri. I teorin som sagt, för standarden har inte bara haft upprepade problem med taskiga sladdar som kortsluter enheter efter att ha matat på för mycket ström. Det finns även en hel del bockar i protokollet som vissa enheter helt enkelt inte stödjer.

Senast ut är LG och HTC som visar sig ha lite problem att följa standarden för USB-C.

USB-C får certifieringsprogram

HTC ska ha problem med ovan nämnda strömförsörjning. HTC 10 använder sig av Qualcomms snabbladdning Quickcharge 3.0, vilket tydligen inte är helt och hållet kompis med standarden för USB-C. I teorin ska telefonen ladda snabbt tillsammans med en Quickcharge 3.0-laddare och långsamt med allt annat. I praktiken har det visat sig att de som kopplat in laddare för laptops med USB-C till telefonen har fått en extremt varm enhet som till slut stängt av sig till följd av överhettning.

LG verkar inte ha problemet att roffa åt sig för mycket ström och dö överhettningsdöden. Däremot verkar LG G5 minst sagt svajig när det kommer till att dela med sig av ström, så kallad USB Power Delivery. Det är något som behövs för att kunna driva till exempel externa skärmar. Vissa tester verkar peka på att det ska fungera i teorin, men funktionen har inte påvisats rent praktiskt.

Det verkar helt enkelt som om åtminstone vissa tillverkare har haft lite bråttom ut med USB-C (och antagligen är det därför exempelvis Samsung och Sony valt att vänta med att integrera funktionen i sina toppmodeller). Idén med en och samma sladd för egentligen alla ändamål är såklart väldigt tilltalande. Samtidigt visar det sig gång på gång att det inte bara handlar om att kunna hantera lite snabbare datahastigheter (som det mer eller mindre handlade om redan i hoppet från USB 1 till 2) utan att möjligheten till att hantera betydligt större effekt, från maximalt tio watt till det tiodubbla med den nya standarden i USB 3.1, som USB-C bygger på.

Barnsjukdomar är en del av varje ny teknik, på gott och ont. Men det börjar nog bli dags att ifrågasätta hur pass stor del av standarderna för USB-C och USB 3.1 som finns bakom varje gång en tillverkare presenterar en ny enhet med den nya kontakten.