Grand Theft Auto: Vice City

Från Snakes torftiga pixelgrafik till Grand Theft Autos sprakande neonmetropol. På drygt ett decennium har mobilspelen gjort en svindlande resa som i mångt och mycket saknar motstycke. I samband med tioårsjubileet av Grand Theft Auto: Vice City släpps spelet för Android.

Med 80-talets Miami som fond är handlingen en kärleksfull pastisch på Miami Vice, Scarface och hundratals andra gangsterskildringar. Ramberättelsen kretsar kring Tommy Vercetti och hans karriärsklättrande från småbuse till gangsterkung. Men som alltid när det gäller gta så är det staden som spelar den riktiga huvudrollen.

Faktum är att man inte behöver utföra ett enda av uppdragen för att förälska sig i Vice City. Staden är så pass välgjord att det räcker med att köra motorcykel längs med palmalléerna till tonerna av exempelvis Foreigners Waiting for a Girl Like You för att hjärtat ska slå dubbelt.

Med otaliga filmreferenser och träffsäkert soundtrack är Vice City i sina bästa stunder ett popkulturellt pussel lagt med spelutvecklaren Rockstars sedvanliga fingertoppskänsla. Då är det omöjligt att värja sig – trots att spelet är tio år gammalt.

Men lika lätt som det är att hänföras är det att irriteras. Spelkontrollen har alltid varit gta-seriens akilleshäl. De virtuella knapparna är så många att de på en mindre Android täcker närmare en tredjedel av skärmen. Att spela på platta känns snarare som en förutsättning än ett alternativ, och inte ens då är kontrollen så bra som den borde vara.

Precis som med mobilversionen av Grand Theft Auto III är känslan av att ha Rockstars metropoler i fickan svindlande. Har man överseende med den knappast kompromisslösa spelkontrollen väntar en enastående digital sandlåda. Den lämnar sig lika väl åt spektakulärt kriminellt ofog som att upptäckas genom att kryssa mellan filerna i den blödande solnedgången.