Carmageddon
Det apokalyptiska 90-talsspelet som syftade till att skapa moralpanik är tillbaka i mobilversion.
Mikael Zethelius:
Carmageddon är i mångt och mycket en produkt av spelvärlden på 90-talet, en trevande bransch som mer än gärna testade gränser. När originalutgåvan släpptes för hemdatorer 1997 vattnades det formligen i munnen på moralens ständiga väktare.
Så varför all denna kalabalik – för ett bilspel? Jodå, det går att spela Carmageddon som vilket racinglir som helst: att trampa gasen i botten, passera checkpoints och komma före sina medtävlande i mål. Men det finns två andra vägar till segern – antingen kan man krocka sönder alla andra bilar och därmed bli ensam kvar, eller så kan man leta upp samtliga fotgängare längs vägen och sonika meja ned dem.
Poängen med Carmageddon är att ju mer samvetslöst och våldsamt man kör, desto mer belönas man med dyrbar extratid och pengar för att uppgradera sin bil. Kör man till exempel över ett helt gäng oskyldiga åskådare, belönas man med en saftig “combo”-bonus.
Det obönhörliga våldet och förstörelsen i Carmageddon var, och är, inte mer än rent tarvligt effektsökeri. Men vet ni vad? Det är underhållande. Våldsskildringarna är så löjligt extrema att man inte kan annat än att ta sig för pannan och småle åt de stackars fotgängarna som exploderar så fort de kommer i kontakt med bilarna.
Det huvudsakliga problemet i nyutgåvan är istället detsamma som i originalet – styrningen. Nej, det är inte de virtuella knapparnas fel den här gången, utan själva bilen som är jobbig och bångstyrig. Senare i spelet, när man har fått råd med bättre bilar och utrustning så är det lättare att hålla sig på vägen, men under merparten av Carmageddon får man bita ihop och dra sig med att sladda runt som på en halkbana.
Carmageddon är då rakt inte ett spel för alla, och då särskilt inte de allra minsta. Våldet må vara serietidningsartat och overkligt, men det är väldigt påtagligt. Den som inte är så knusslig med sin virtuella moral och känner för att lätta lite på trycket borde helt klart titta närmare på Carmageddon.
David Boda:
Carmageddon, som släpptes första gången 1997 till Windows 95, Dos och Macitosh, tar sig inte på för stort allvar och om inte du heller gör det så är det ett riktigt roligt spel. Humorn är hård och inte så hjärtlig men gillar man tv-serien South Park, de klassiska filmerna Evil Dead och Death Race 2000 samt att köra folkrace-rally så är man hemma.
Spelet kretsar kring en biltävling där förarna inte bara får poäng för att komma först i mål. Faktum är att allt som oftast så är det ingen som gör det. Istället satsar man på att köra över stackars oskyldiga fotgängare och nötkreatur, samtidigt som man gör allt för att krocka sönder motståndarnas bilar. Bäst är det, ur ditt perspektiv, om du lyckas köra över flera i snabb följd eller om du lyckas med en exceptionellt konstnärlig överkörning. Det kan handla om att landa på en ko efter ett hopp eller att trycka till en motståndares bil så att den hamnar i ett minfält. Det "öppna sandlådeupplägget" kan till och med ha varit inspiration för senare klassiker som Grand Theft Auto, och funktioner som redigerbara repriser som kan tillgås när som helst under loppet har kopierats av många efterföljare.
Bilarna är precis som motståndarna, helt överdrivna. Det sticker ut vassa delar lite var stans men trots det kan man se vissa likheter med verkliga fordon. När originalet kom var bilfysiken överlägsen för sin tid och den fungerar än idag.
Grafiken är trogen originalet, det är pixligt, människorna (som har påklistrade riktiga ansikten) och djuren har samma rörelseschema som i ovan nämnda tv-serie och bilarna ser mest ut som leksaker, även när de har deformerats till att vara nästan oigenkännliga.
Filmsekvenserna är helt okej och även där följer den svarta humorn troget med i svängarna. Och det är just det sistnämnda som gör om en person älskar eller hatar spelet. Är man någon som skrek upprört över 80-talets video och tv-spelsvåld så ska man inte ladda ner det (Brittiska parlamentarikern med det i sammanhanget passande namnet Greg Pope ville stoppa spelet). Men är man någon som inser att det här mest är skruvad svart humor, så kan jag inte annat än rekommendera spelet.
