Hanger

Hanger är ett spel som funnits i många år i p>

Det finns två lägen i spelet. I det ena läget så ska man ta sig igenom olika banor där man går i mål genom att svinga sig genom en ljusstråle. I ”Endless”-läget så finns det inget slut på banan, utan där gäller det istället att försöka svinga sig så långt det bara går medan man blir jagad av ett monster i vänstra änden av skärmen.

Må hända att spelidén låter så pass enkel att spelet skulle kunna vända sig till barn, men så är inte fallet. Till att börja med så är det väldigt tålamodskrävande att spela Hanger någon längre stund. Det är svårt att hålla tungan rätt i mun så att man inte svingar spelfiguren rakt in i en vägg eller in i något av de andra hinder som dyker upp ju längre fram i spelet man tar sig. Till skillnad från till exempel Angry Birds, där det också krävs en hel del tålamod när man har kommit in en bit i spelet, så känns det som att det är mer irriterande att misslyckas och börja om här, eftersom det tar så lång tid att svinga sig fram mot slutet av banorna. Snabba reflexer snarare än taktiskt spelande är vad som krävs för att klara sig framåt.

Samtidigt så är spelet också väldigt, väldigt blodigt. Till en början fascinerades jag av hur många kroppsdelar som spelfiguren kunde bli av med och att gubben trots smärtsamma stympningar fortsatte svinga sig fram likt Tarzan genom banorna. Har man bara huvudet, axlarna och en av armarna kvar så fortsätter spelfiguren att kämpa sig fram, en hjälteinsats så god som någon. Ju mer skadad spelfiguren är desto mer blod sprutar det dessutom från den.

När den första fascinationen kring våldsamheterna har lagt sig så tillför det dock inte så mycket till spelet. Hanger som helhet är heller inte särskilt upphetsande i längden.