Det kommer förmodligen att ta ett tag innan Sony hittar sin egen väg, Xperia S är i alla fall i officiell bemärkelse trots allt första Xperia-försöket som det japanska företaget tar sig an på egen hand. Trots det märker man att de i vissa avseenden har försökt att sätta en egen prägel på mobilen, i andra avseenden märker man det inte alls.
Utseendet på Xperia S skiljer sig markant från exempelvis Sony Ericsson Arc. Borta är de kurviga formerna och den slanka känslan, Xperia S är rejäl och ganska fyrkantig, även om baksidan är rundad och skärmen är aningen böjd. Utmärkande är också den genomskinliga smala listen som sitter mellan skärmen och mobilens nedre del. Under listen sitter antennen och det är ett smart drag ur ett rent täckningsperspektiv. Materialvalet är plast, och även om Arc också var det så känns Xperia S ännu mer plastig, vilket jag personligen inte föredrar.
Ett annat designgrepp, som till viss del har att göra med Googles uppmaning att skippa fysiska knappar, är en genomskinlig list med "tillbaka", "hem" och "meny" ikonerna. Ovanför listens ikoner finner man tre små prickar. Första instinkten att trycka på ikonerna visar sig vara fel, de är de små prickarna som aktiverar mina val. Prickarnas känslighet, eller om det nu är gränsen för hur långt utanför mitten enheten uppfattar mina tryck, är inte den bästa och det händer lite då och då att mobilen struntar i både ett eller två tryck innan den gör det jag vill.
Annons
HDMI-porten är dold bakom en sladdrig plastlucka och det gäller även micro-usb-porten. Särskilt den sistnämnda känns väldigt traditionsenligt Sony Ericsson som på något sätt lyckas göra anslutningsportarna och luckorna otympliga trots att själva kontakterna följer industristandard. I motsats är en bra tradition, som kan härledas till flera av Sony Ericssons lurar, att det finns en dedikerad kameraknapp.
Annons
Grym skärm
Den absolut största behållningen med Xperia S är skärmen. Färgåtergivningen, svärtan och skärpan är i absolut toppklass. Pixeltätheten, som är bättre än på Iphone 4:as omtalade Retina-skärm, bidrar till att det är en ren fröjd att spela spel, titta på film eller surfa omkring på webben. Ur nyss nämnda anledningar är det en av de bästa skärmarna som jag har stött på.
Ett problem är att skärmens betraktningsvinkel inte är den bästa, lcd-skärmar har generellt sämre än amoled, och att den är ganska mörk vilket i många situationer kräver att man drar upp ljusstyrkan rejält, något som i sin tur självklart påverkar batteritiden negativt. Sen är det också synd att om man stänger av skärmens automatiska ljusanpassning så dras ljusstyrkan upp till max varje gång oavsett om du tidigare har ställt en lägre ljusstyrka manuellt i inställningsmenyn.
Xperia S är utrustad med NFC, en teknik som jag gissar ganska snart kommer att vara lika mycket standard i mobiler som bluetooth är idag. Tyvärr finns det inte så många användbara mobiltelefonapplikationer i dagsläget om man ser till det förstnämnda. Med mobilen följer det med två NFC-taggar. Tanken är att du programmerar mobilen till att anpassa olika egenskaper när den läggs emot en bricka. Exempelvis kan den ena brickan läggas på nattduksbordet och när mobilen placeras på den så stänger den av wifi och drar igång alarmappen. Den andra brickan kan man exempelvis ha på jobbet och när mobilen läggs mot den aktiverar den wifi och öppnar webbläsaren. Det finns ganska många regler som man kan knyta till de två brickorna men de flesta känns ganska meningslösa. Det är bland annat inte så svårt eller tidskrävande att stänga av wifi via en startskärmswidget. Min misstanke är att brickorna mest finns där för att visa att tekniken sitter i luren och den ger en antydan till dess framtida potential. Det går även att ”bumpa” med en annan NFC-mobil, vilket innebär att man kan överföra kontaktuppgifter, dokument, bilder med mera mellan mobilerna men eftersom det NFC-mobiler ännu inte finns i var mans hand så är även den funktionen mer för framtiden.
Snabb kamera
Sony har implementerat en snabbstartfunktion för 12,1 megapixelkameran. Det innebär att om man håller nere kameraknappen när skärmen är låst eller i nedsläckt läge, så tar det endast cirka en halv sekund innan bilden är tagen. Kamerans inställningar är då satta på att ta bilden så snabbt som möjligt så den kommer inte att leta efter leende ansikten eller ultimat vitbalans, men den är snabb även när den används i ”vanligt läge”.
Varför inte snabbstartsfunktionen avslutas automatiskt efter att den första bilden är tagen kan man diskutera, det är heller inte helt tydligt att kameran är kvar i det läget. Det upptäcker man först när mobilen berättar för dig att den stängs av när du trycker på mobilens menyknapp.
Xperia S, som har en uppdaterad version av föregångaren Arc:s Exmor-R-sensor. Tar riktigt fina bilder under bra förhållanden. Särskilt utmärkande är den knivskarpa skärpan. I sämre ljusförhållanden blir det ganska mycket brus i bilderna, men det är å andra sidan inte ovanligt för mobilkameror. Överlag är det dock en av de bästa mobilkamerorna som finns på marknaden idag.
Inställningsmöjligheter finns det gott om och här hittar vi även Ericsson-klassiker som panoreringsbild, både vanlig och 3d. Kameran får också pluspoäng för funktioner som manuellt ställbar ISO från 100 upp till 800, skakreduceringsalternativ, samt att det går att välja om man vill ta bilder med den fysiska kameraknappen, en virtuell kameraknapp eller att genom trycka på skärmen. Dock är jag skeptiskt till kameralinsens placering. Den sitter väldigt nära kanten vilket gör att man ofriviligt lätt kan råka få med en bit finger i bilden.
Videoinspelning stöds i upp till 1080p. När man filmar kan mobilen ibland ha problem med det dynamiska omfånget men den ställer i alla fall in det den tycker är rätt hyfsat snabbt när ljusförhållandena ändras. Annars är bilden skarp och kameran hänger med ganska bra när det gäller objekt, som bilar och cyklar, åker förbi i någorlunda fart. I max upplösning hackar filmen till ibland i den från början medföljande videospelaren (galleriet) men i lägre upplösningar är det inte ett problem.
Musikgenerna märks
När det gäller gränssnitt, appar och widgetar är det inte mycket som är nytt jämfört med tidigare. Kalendern har fått en liten uppdatering (tyvärr inte kalender-widgeten), hdmi-funktionen har förbättrats (mer om det nedan) de går att ändra låsskärmens bakgrundsbild och Sony:s musikaffär har tillkommit. Det finns även en variant för video men den har inte hittat hit än.
Varför Sony har fått för sig att dela upp klockfunktioner som världstid, timer, alarm och tidtagarur i fyra olika programgenvägar, när du kommer åt samtliga funktioner oavsett vilken du trycker på, kan jag bara spekulera kring men jag antar att de kände att det inte fanns tillräckligt många ikoner på programsidorna. Notervärda program är bland annat Liveware som låter dig hantera funktioner för olika tillbehör, exempelvis om ett program automatiskt ska starta när man kopplar in hörlurar. En widget som har fått en rejäl uppdatering till det bättre är verktyg som numera visar en mindre förhandsbild av vilka tjänster man har igång. När man klickar på den så förstoras den vilket innebär både att det är lättare att trycka rätt, men även att man får mer utrymme över på hemskärmen.
På tal om hörlurar, ljud är inte en helt främmande sysselsättning för Sony och man märker att de har lagt en del krut på det området. De medföljande in ear-hörlurarna är för ovanlighetens skull helt okej och vill man ha mer kräm ur mobilens högtalare så finns Xloud-tekniken tillgänglig, men personligen tycker jag att den ”distar” till ljudet lite väl. Musikspelaren är en riktigt smidig och estetiskt tilltalande upplevelse. Till min stora glädje så finns det, utöver en mängd förinställda val, även en femkanals EQ som du kan ställa manuellt. Det finns också en funktion som simulerar olika surroundljudmiljöer som koncert, studio och klubb. Vill man köpa musik så kan man göra det via Sonys musikbutik Music Unlimited.
När man kopplar in mobilen i platt-tv:n via den dedikerade hdmi-kontakten startas ett gränssnitt som är mer anpassat till det större formatet, lite samma tänk som Motorola har kört med Razr. Det g��r att göra en del tv-anpassade inställningar och dessutom kan man styra mobilen med tv:ns fjärrkontroll.
Bra gränssnitt men Mac-krångligt
Även om jag förut inte riktigt gillade Sony Ericssons gränssnitt som ligger ovanpå Android-grunden så får jag erkänna att det har växt på mig. Tack vare att mobilen är snabb är det faktiskt en trevlig och laggfri miljö att befinna sig i. Dock finns det saker som skulle kunna göras bättre. Att det inte automatiskt går att koppla in mobilen i en Mac i filöverföringsläge är bara korkat. Istället tvingas man ladda ner Bridge for Mac innan man kan börja föra över musik och video från datorn till mobilen.
Nu kanske jag har tagit upp en del skavanker men faktum är att mobilen på det stora hela är väldigt trevlig. Rent hårdvarumässigt så finns det mesta man kan önska sig som NFC, DLNA, dedikerad HDMI-port, snabb (dock inte snabbaste) wlan och en kraftfull dubbelkärning processor. De som vill ha fyra processorkärnor har i dagsläget egentligen inget argument eftersom två räcker alldeles utmärkt och kommer nog göra det ett tag till. Att de flesta saker jag har tagit upp som negativa kan åtgärdas med mjukvaruuppdateringar är positivt i sammanhanget och de kanske åtgärdas när mobilen uppdateras till Ice Cream Sandwich i andra kvartalet 2012. Jag hoppas att det även gäller tryckkänsligheten på de digitala små knapparna, för hade det inte varit för deras okänslighet hade betyget blivit ett snäpp högre.
