De mest extrema smartklockorna är mer attityd än något verkligt genomtänkt och faktiskt bättre. kanske handlar det om arvet från klockindustrin. Traditionellt tar dyra klockor inspiration från äventyrliga och flärdfulla sammanhang. Klockorna tål högt tryck, hårda stötar, dykning till havets botten. Det är titan, safirglas, associationer till rymdfärjor och stridsflygplan. Det och ren lyx.

Tittar vi på Samsung Galaxy Watch Ultra och Apple Watch Ultra så är det förvånansvärt lite, utöver storlek, vikt och batterikapacitet som skiljer dem från sina billigare systermodeller. Det du köper är alltså mer attityd och en dröm än något som faktiskt underlättar under marathonloppet, bergsbestigningen eller djuphavsdykningen.

Istället kokar nästan alla jämförelser av smarta klockor ner till en sak. Batteritiden. Och där har vi en etablerad mästare i Wear OS-klassen som där kombinerar nytta med kompakt design. Det finns även en rad olika alternativ, främst Garmin och Huawei som kombinerar batteritid med långlivad hälsomätning utan omedelbara behov av att ladda innan äventyret knappt börjat. 

För särskilt under mer krävande fysisk aktivitet är det en smidig, lätt klocka som är bäst. Även under natten när du ska återhämta dig från äventyren och vill mäta sömn utan en stor klump som stör runt handleden. 

Garmin har tydligt träningsfokus i snart sagt alla sina klockor, medan Huawei mer utgår från trender i det traditionella klocksegmentet när de släpper både mer träningsinriktade klockor och de där utseende och stil kommer i första rummet. 

Lösningen på huvudproblemet finns så klart mitt framför oss. För det finns ganska gott om klockor som klarar hälsomätning, bra batteritid, har en bekväm, smidig storlek som inte stör och dessutom erbjuder bonusfunktioner som mobila betalningar och musik från Spotify.

Ändå är vi många gånger fast i alltför kort batteritid när nya klockor lanseras. Vad är det som stoppar smartklocketillverkarna från att kollektivt göra batteritid till ett problem från det förflutna?