Det här med att använda mobilen för att betala i butik är något jag alltid har varit lite skeptisk till. Visst tar det alltid ett tag för ny betalteknik att etablera sig, den måste ju slåss mot gamla vanemönster. Men samtidigt måste ju den nya tekniken lösa något problem.

Att göra det lite enklare att betala är den givna uppgiften för nya betaltekniker. Kort gjorde det enklare än att använda kontanter, åtminstone efter att namnunderskrift på kvittot ersattes med pin-kod. Kontaktlösa betalningar gjorde det i alla fall lite smidigare än att använda chipp eller magnetremsa som ibland strulade, och så sockrade ju bankerna erbjudandet genom att ta bort behovet att slå pin-koden varje gång om du blippade.

Krönika: Högtalarna slår sig in i mobilvärlden – igenPlus

Att blippa med mobilen hade jag däremot svårare att se vinsten med. Jämfört med att ta upp kortet ur plånboken framstod det som bökigt att ta fram mobilen och hitta rätt app, och pin-koden var tillbaka (eller biometrisk inloggning, som inte är helt strulfri den heller). Det kanske inte är så mycket bökigare egentligen, men det är i alla fall inte enklare, så för mig hade mobilen inte en chans mot vanans makt.

Sedan inträffade en pandemi, med karantän och restriktioner. Jag började jobba hemifrån ännu mer, undvek att åka in till stan eller att använda kollektivtrafiken, och i mesta mån lät jag bli att ens handla i butik, började näthandla mat. De flesta utflykter utanför hemmet blev att hämta eller lämna barn vid skolan eller ta en promenad i närområdet.

Krönika: En vanlig dag hos ComviqPlus

Att få med sig plånboken är inte så viktigt på den sortens utfärder så jag började slarva med det. Det hände att jag faktiskt hade ärenden i butik men hade slarvat och glömt plånboken, och det gjorde ju inget, för jag kunde ju betala med mobilen lika bra.

Här började mönstret för vad jag upplevde som enklast och smidigast att skifta. Det började kännas bökigt att ta med sig plånboken, och det behövdes ju inte heller. Om jag väl tog med den hamnade den i ryggsäcken, och då blev det lättare att ta fram mobilen när det var dags att betala än att gräva i väskan. 

Nybörjarsrtrul med inloggning eller att man råkar komma åt skärmen och trycka bort betalningen ligger bakom mig nu. Mitt vanemönster har flippat. Jag har blivit en mobilblippare, och jag ser fram emot att använda mobilen även i stockholms lokaltrafik när jag börjar åka med den lite mer ofta igen.

Blippa med klockan då? Nja, där är jag inte ännu. Jag uppfattar det som bökigare än att betala med mobilen. Dels måste jag mata in pin-kod på klockans lilla skärm i stället för att använda fingeravtryck. Visserligen bara en gång om dagen, men i dagsläget blippar jag mindre ofta än så. Dels måste man oftast hålla armen i en rätt onaturlig vinkel för att kunna blippa klockan mot en kortterminal, något som inte precis underlättas av de plastskärmar som de flesta butiker har för att skydda personalen under pandemin.

Så jag ser inte att det löser något problem för mig att betala med klockan i stället för mobilen. Åtminstone inte förrän mitt vanemönster flippar nästa gång.