Fram till nyligen har jag haft svårt att förstå Googles strategi bakom Wear OS. Ännu underligare är vad Google säger till tillverkare för att de ska hoppa på. Hittills har nya Wear OS inte övertygat och det är svårt att se anledningen till att nya tillverkare väljer att ansluta sig och pensionera sina befintliga system med ofta mångdubbelt bättre batteritid.
Sedan nystarten när Google och Samsung under utvecklarkonferensen Google IO för några år sedan presenterade det nya systemet som en samkreation av de båda bolagen har en hel del klarnat. Den strategi som presenterades var att Google bidrar med det bästa de har, Samsung med sina styrkor och Fitbit med träning och hälsa. Som tack fick Samsung förtur till systemet och det dröjde evigheter innan befintliga Wear OS-tillverkare kunde erbjuda sina användare det nya systemet. Var det gynnsamt för Wear OS som helhet? Säkert inte.
Den nya konstellationen skulle locka apputvecklare, men efter de viktigaste apparna som presenterades redan i inledningsskedet, Spotify till exempel, har inte mycket hänt. Det har dröjt länge innan ens Google gjort flera av sina egna appar tillgängliga i Wear OS och först häromdagen dök Gmail upp. Eftersom appanvändande inte visat sig särskilt centralt i smartklockor har dock det här inte påverkat så mycket. Smartklockor använder de flesta av oss främst för hälsa och träning.
Fram till nyligen har jag haft svårt att förstå Googles strategi bakom Wear OS. Ännu underligare är vad Google säger till tillverkare för att de ska hoppa på. Hittills har nya Wear OS inte övertygat och det är svårt att se anledningen till att nya tillverkare väljer att ansluta sig och pensionera sina befintliga system med ofta mångdubbelt bättre batteritid.
Sedan nystarten när Google och Samsung under utvecklarkonferensen Google IO för några år sedan presenterade det nya systemet som en samkreation av de båda bolagen har en hel del klarnat. Den strategi som presenterades var att Google bidrar med det bästa de har, Samsung med sina styrkor och Fitbit med träning och hälsa. Som tack fick Samsung förtur till systemet och det dröjde evigheter innan befintliga Wear OS-tillverkare kunde erbjuda sina användare det nya systemet. Var det gynnsamt för Wear OS som helhet? Säkert inte.
Den nya konstellationen skulle locka apputvecklare, men efter de viktigaste apparna som presenterades redan i inledningsskedet, Spotify till exempel, har inte mycket hänt. Det har dröjt länge innan ens Google gjort flera av sina egna appar tillgängliga i Wear OS och först häromdagen dök Gmail upp. Eftersom appanvändande inte visat sig särskilt centralt i smartklockor har dock det här inte påverkat så mycket. Smartklockor använder de flesta av oss främst för hälsa och träning.
Nu tre klockgenerationer efter nystarten för Wear OS har den verkliga strategin blivit tydligare. Wear OS är inget gemensamt projekt mellan Google och Samsung. Och Fitbit har ingen del i systemet när det står Samsung, Xiaomi eller Ticwatch på klockan. Istället har var och en av tillverkarna sin egen hälsolösning. Fitbit sköter det i Pixel Watch, Samsung Health i Galaxy Watch och Xiaomi Health i Xiaomi Watch 2 Pro.
Insamlade hälsodata är nyckeln till att göra din smartklocka till något som faktiskt kan ge dig insikter om träning och hälsa. Det systemet bidrar med här är det som avgör vad klockan kan. Här blir dock Wear OS ingen enande kraft. Istället springer de olika tillverkarna som använder systemet i olika riktningar och missar potentialen. Vill jag ha samlade insikter, dela mina träningspass med familj och vänner, peppa varandra så är den ena Wear OS-klockan och den andra precis lika främmande för varandra som en Apple Watch och en Garmin Forerunner.
