Jag brukar se mig själv som någon som är lite lätt skeptisk till mycket ny teknik. Min första tanke när jag hör om någon ny uppdatering eller någon ny funktion är ofta “behövs det där?”. Att det var bättre förr, är väl kanske något som slår mig lite titt som tätt. Och ganska ofta kan man väl konstatera att det antagligen inte behövs, men i slutändan är det kanske något som smyger sig in och jag sedan vänjer mig vid att använda och uppskatta för att det underlättar i vardagen. Jag vet inte vad det säger om mig, kanske att jag är lite inkonsekvent.
När jag skriver det här så har jag nyligen testat en av Nokias (okej, HMD Globals) nylanserade nostalgitelefoner, i det här fallet 8210 4G. Det är inte ovanligt att jag svär över våra smarta telefoner och hur de egentligen bara är ett skapat behov som vi likväl skulle klara oss utan. Så jag såg fram emot att testa Nokiatelefonen. En telefon som i stort sett bara går att ringa, smsa och spela snake på. Någon form av lättnad, att inte behöva ha en telefon som hela tiden pockar på min uppmärksamhet. Något jag stirrar på när jag egentligen skulle kunna göra något vettigt.
Men när jag slår igång telefonen och börjar knappa är det andra känslor som kommer krypande. Jag försöker gå ut på nätet och läsa nyheter men gränssnittet i Opera mini kastar mig genast tillbaka till mina första trevande försök på en wap-kompatibel telefon. Men dåtidens fascination och tålamod med långsamma uppkopplingar och trippeltryck på fysiska knappar för att kämpa fram rätt bokstav har sakta slipats ned av den innötta bekvämlighet det är att medelst pekskärm kunna knappa in text på ett sätt som man bara kunnat drömma om 2003.
Jag brukar se mig själv som någon som är lite lätt skeptisk till mycket ny teknik. Min första tanke när jag hör om någon ny uppdatering eller någon ny funktion är ofta “behövs det där?”. Att det var bättre förr, är väl kanske något som slår mig lite titt som tätt. Och ganska ofta kan man väl konstatera att det antagligen inte behövs, men i slutändan är det kanske något som smyger sig in och jag sedan vänjer mig vid att använda och uppskatta för att det underlättar i vardagen. Jag vet inte vad det säger om mig, kanske att jag är lite inkonsekvent.
När jag skriver det här så har jag nyligen testat en av Nokias (okej, HMD Globals) nylanserade nostalgitelefoner, i det här fallet 8210 4G. Det är inte ovanligt att jag svär över våra smarta telefoner och hur de egentligen bara är ett skapat behov som vi likväl skulle klara oss utan. Så jag såg fram emot att testa Nokiatelefonen. En telefon som i stort sett bara går att ringa, smsa och spela snake på. Någon form av lättnad, att inte behöva ha en telefon som hela tiden pockar på min uppmärksamhet. Något jag stirrar på när jag egentligen skulle kunna göra något vettigt.
Men när jag slår igång telefonen och börjar knappa är det andra känslor som kommer krypande. Jag försöker gå ut på nätet och läsa nyheter men gränssnittet i Opera mini kastar mig genast tillbaka till mina första trevande försök på en wap-kompatibel telefon. Men dåtidens fascination och tålamod med långsamma uppkopplingar och trippeltryck på fysiska knappar för att kämpa fram rätt bokstav har sakta slipats ned av den innötta bekvämlighet det är att medelst pekskärm kunna knappa in text på ett sätt som man bara kunnat drömma om 2003.
0,3 megapixlar är visserligen lite charmigt. Jag som som var med när digitalkamerorna kom kan drabbas av ett uns av nostalgi när jag ser de oskarpa, detaljlösa bilderna med låg kontrast. Men när man faktiskt behöver kunna avbilda något är det bara störande.
Det är ju inte bara bekvämlighet och snabbhet som har förändrats i våra telefoner. Många av de funktioner som de bär med sig har blivit nästintill nödvändiga. Försök gå igenom din vardag utan att använda dig av ett mobilt bankID. Eller att snabbt hitta en adress genom att fråga dig fram på stan. Saker som vi nu tar för givet men som egentligen inte funnits med oss speciellt länge. Som med mycket annat som underlättar så vänjer vi oss snabbt. Kanske för snabbt.
Att jag lägger ifrån mig telefonen i frustration gör att jag istället plockar upp en bok, sätter mig i soffan på altanen och låter fåglarnas kvitter dansa i öronen medan jag läser. Hade jag plockat upp min smartphone hade jag sannolikt fastnat där och suttit med ögonen fästa på skärmen istället. Det säger kanske mer om min självdisciplin än om teknikens utveckling men det framkommer ju hela tiden nyheter om hur teknikföretag anpassar sina algoritmer för att vi hela tiden ska vilja ha mer och fortsätta scrolla, så låt oss bortse från min dåliga självdisciplin och istället tänka att jag är ett offer för techjättarnas onda planer.
Vart vill jag komma då? Vore det bättre om vi aldrig hade vant oss vid smartphones och deras tillbehör? Eller ska vi bara låta bli att drömma oss tillbaka till en värld där vi inte tillbringade för mycket tid med att stirra på en runt sex tum stor skärm? Njae, jag tänker mig att den teknik vi nu vant oss vid gör våra liv enklare och smidigare. Jag tänker samtidigt att vi ändå skulle kunna må bra av att göra avkall från den då och då. Men inte genom att skaffa en gammal knapptelefon istället. För även om en hel del saker var bättre förr, så var nödvändigtvis inte mobiltelefonerna det.
