De kallas phablets och är enheter som landar någonstans i gränslandet mellan en telefon och surfplatta när det gäller skärmstorleken, som sträcker sig från 5,5 tum och uppåt. 

Samsung skapade världens första phablet med sin Galaxy Note redan 2011. Det var nog inte många som trodde att de här stora telefonerna skulle bli så framgångsrika, men framgången är ett faktum och i dag har de flesta tillverkarna hoppat på tåget med bjässetelefoner.  I det här testet ställer vi sex stycken telefoner mot varandra i en tuff match för att avgöra vilken som egentligen är kungen över jättarna. Med i kampen är Nokias första phablet Lumia 1520, LG:s omtalade och böjbara G Flex, samt tredje generationen av anteckningsmobilen Galaxy Note. Låt fajten börja!

Prognos: 20 miljoner phablets levererade 2013

Lurens formgivning bär samma minimalistiska drag som vi tidigare sett hos Xperia Z och Xperia Z1. Baksidan på Sonys bjässe är tillverkad i glas, och runt telefonen löper en rejäl, något rundad stomme av metall. 

Det är framför allt två saker som gör Z Ultra speciell. Till att börja med är den damm- och vattentålig. Telefonen uppfyller nämligen kraven för IP58-certifiering, vilket innebär att den klarar av att sänkas ner till 1 meters djup i 30 minuter, tillräckligt för ett bad alltså. 

Det andra som gör Z Ultra unik är en så kallad Pen Mode-funktion. Den gör att du kan använda i stort sett alla metalliska föremål för att skissa eller skriva på skärmen. Över lag fungerar det här riktigt bra, men Z Ultra ligger fortfarande i lä när det gäller de smarta funktioner som styluspennan till Note 3 erbjuder.

Z Ultra har en bedårande 6,4-tumsskärm med full HD-upplösning, vilket ger en pixeltäthet på 344 pixlar per tum (PPI). Skärmen har mycket bra stuns i fråga om konstrast och färger. Ljusstyrkan hade gärna kunnat vara bättre, och skärmen förlorar en del i kvalitet om du tittar på den från en annan vinkel än rakt framifrån.

Telefonens gränssnitt utgörs av en lätt modifierad variant av Android 4.3. De största fördelarna med Sonys anpassning är en gedigen kameramjukvara, som erbjuder ett stort utbud av inställningar och appar, samt en riktigt smart appbyrålåda med en sorts undermeny, som går att dra in från skärmens sida. I den här lilla menyn kan du sedan enkelt välja mellan att sortera apparna till exempel i alfabetisk ordning eller efter mest använda. 

Z Ultra har en kamera på 8 megapixel, men saknar fotolampa. Bildkvaliteten är klart godkänd både för stillbilder och videoinspelning (1080p), men det känns tråkigt att Sony valt att kompromissa bort mycket av den kameraprestanda som gjort såväl Xperia Z som Xperia Z1 till intressanta kameramobiler. 

En annan besvikelse är batteritiden, som stannade på drygt 6 timmar i vårt test. Det gör att konkurrenterna Note 3 och G Flex har över fyra timmar längre batteritid. Z Ultra må vara en dryg tusenlapp billigare (cirkapris på 4 200 kronor), men den är fortfarande dyr. Då förväntar man sig att telefonen ska hålla jämna steg med konkurrenterna.

Plus: Vattentålig. Grym mjukvara. Stöd för penna.

Minus: Batteritiden. Kan upplevas som aningen stor.

I fokus för uppmärksamheten står självklart den flexibla sextums-skärmen. LG började massproducera skärmpaneler av det slaget i oktober, och G Flex är den första färdiga produkten. Genom att använda plastsubstrat och film istället för glas i panelen blir de flexibla skärmarna tunnare, lättare och tåligare än andra. Vissa talar till och med om att panelerna ska bli så gott som oförstörbara. På sikt vill LG använda sina böjda skärmar till helt nya formfaktorer – exempelvis enheter som går att bära runt handleden. Men där är vi inte än. 

G Flex har en kurvningsradie som sträcker sig från toppen av telefonen mot nederkanten. Enligt LG vill man efterlikna formen hos en klassisk telefonlur, men G Flex för snarare tankarna till en banan. Ett klart godkänt partytrick som G Flex kan bjuda på är att telefonen faktiskt går att böja. Placerar du den på ett bord med skärmen nedåt, går det sedan att trycka på baksidan tills skärmen når bordsskivan.

Precis som med LG G2 går det inte att hitta några knappar på sidan av telefonen. Dessa är istället placerade på baksidan, i höjd med kameralinsen. Lurens baksida är för övrigt tillverkad av ett slags självläkande plastmaterial. I praktiken ska det innebära att bakstycket kan hämta sig från ytliga repor tillfogade av exempelvis nycklar, något som dock inte fungerar helt övertygande när vi provrepar. Bortsett från det är baksidan också lite av en fingeravtrycksmagnet, och kan upplevas som aningen hal. 

På baksidan finns också en 13-megapixelskamera med autofokus, fotolampa och HDR-läge. Bilderna har vissa tendenser till gulstick, men bildkvaliteten är över lag godkänd – även när det gäller foto utomhus på kvällstid. Kameraappen bjuder på en mängd inställningar, men kunde gärna ha varit lite mer tydlig och lättöverskådlig.

Skärmen är som sagt på 6 tum, men har inte full HD-upplösning som många av testets andra enheter. Istället är det 720 gånger 1280 bildpunkter som gäller. Den största förlusten jämfört med de andra enheterna är att skärmen är mindre detaljrik. Även ljusstyrka och färgåtergivning lämnar en hel del övrigt att önska.

Då är det desto bättre ställt med processorkraften och batteriprestandan. Snapdragon 800 i kombination med LG:s mjukvara (gränssnittet Optimus UI tillsammans med Android 4.3) får allting att flyta helt sömlöst på telefonen. Det spelar ingen roll hur mycket vi pressar G Flex – telefonen är extrem solid i prestation oavsett om det gäller benchmarktester eller spel med avancerad 3D-grafik. Detsamma gäller batteriet. Vi lyckas få ut smått otroliga 13 timmar och 17 minuter från G Flex. Det är ett minst sagt imponerande resultat som får luren att fullständigt sopa banan med konkurrenterna.

Plus: Mycket snabb. Fantastisk batteritid.

Minus: Skärmen. Känns mest som ett experiment.

Prestandamässigt kör Galaxy Note 3 över de flesta konkurrenterna i våra benchmarktester. Men den största förtjänsten är ändå mjukvaran, och alla smarta funktioner. I grund och botten körs telefonen med Android 4.3, men Samsung har valt att också lägga till Touchwiz, som är tillverkarens egna gränssnitt. Det som framför allt imponerar är den sömlösa integreringen av styluspennan S-Pen. Så fort du drar fram pennan ur sitt lilla fack i telefonen vaknar skärmen till liv och är redo att användas. 5,7-tumsskärmen har mycket god respons, vilket framför allt märks om du gör anteckningar för hand eller skissar. Med en knapp på själva pennan kan du även aktivera ett fönster med särskilda Aircommand-funktioner – exempelvis S Finder och Skärmskrivning. Pennan har en sorts funktion motsvarande högerklick så att du kan få upp alternativ och förhandsvisningar utan att klicka på skärmen. Med ombord finns också multi windows-funktionen, som gör det möjligt att dela upp skärmen och sedan köra två utvalda program (bland annat Gmail, Youtube och Galleri) parallellt.

Men Note 3 handlar inte bara om S-Pen. Samsung har också lyckats packa med en 13-megapixelskamera som gör riktigt bra ifrån sig. Framför allt utmärker sig Note 3 när vi fotograferar utomhus i dåligt ljus. Här saknas mycket av bruset och kornigheten som syns tydligt på bilder tagna med HTC One Max och Sony Xperia Z Ultra.

Vi ska heller inte glömma super-AMOLED-skärmen på 5,7 tum. Samsung får ofta kritik för sina AMOLED-skärmar men jag tycker att skärmen i Note 3 håller mycket hög klass i fråga om färgåtergivning, skärpa, svärta och ljusstyrka.

Samsung har försett Note 3 med ett rejält kraftfullt batteri (3 300 mAh). Det märks. Vi har inga problem med att hårdköra Note 3 en hel dag utan att ens behöva tänka på laddning när kvällen kommer. Slutresultatet i vårt batteritest hamnar på 10 timmar, vilket får anses som mycket bra.

Plus: Smarta phabletfunktioner. Skärmen. Pennan.

Minus: Känns något plastig.

Lumia 1520 både ser ut och känns som sina andra Lumia-syskon. Telefonen har en unibody-konstruktion i polykarbonatplast med tydligt fyrkantiga och skarpa hörn, samt en rundad baksida. Plast beskylls ofta för att ge telefonerna en budgetkänsla, men Lumia 1520 lyckas ändå kännas rejäl, tålig och industridesignlyxig. Den kan dock upplevas som något stor och tung – även för att vara en phablet. 

Under skalet snurrar ett Snapdragon 800-systemchipp med fyra stycken Krait 400-kärnor (2,2 GHz). Lumia 1520 når inte upp till samma nivåer i våra benchmarktester som andra phablets (se faktaruta). Men den stora förtjänsten är vad prestandan gör för användarupplevelsen. Windows Phone 8 flyter nämligen på smidigare än någonsin, vilket märks i multitasking och appstarter, som sker betydligt snabbare än på andra Nokia-telefoner.

Lurens kronjuvel är LCD-skärmen på 6 tum med full HD-upplösning och en pixeltäthet på 367 PPI. Den är helt enkelt en ren fröjd att använda. Respons, ljusstyrka och detaljåtergivning är i toppklass. Betraktningsvinkeln är bra, och färgerna känns naturliga. 

Precis som andra topplurar i Lumia-serien har 1520-modellen en rejäl kamera. Här finns en 20-megapixelskamera med Carl Zeiss-optik, en sensorstorlek på 1/2,5 tum, optisk bildstabilisering och Pureview-teknik till förfogande. Bildkvaliteten är över lag bra – framför allt i mörkare miljöer. Jag blir dock inte lika imponerad som av Lumia 1020, och det känns som om Nokias bjässe saknar det lilla extra när det gäller kameraprestandan. 

Det stora problemet med Lumia 1520 är att det känns som om Nokia inte riktigt vet vad man vill med telefonen. Prestanda och snygg design är inte allt.  Officeapparna från Microsoft fungerar ypperligt på den stora skärmen. Men Lumia 1520 känns framför allt som en maskin att konsumera media på – inte som ett arbetsverktyg på samma sätt som Galaxy Note 3. 

Plus: Fantastisk skärm. Bra kamera. Stöd för trådlös laddning.

Minus: Apputvecklingen släpar efter. Saknar tydliga phablet-funktioner.

Rent designmässigt är Ascend Mate en rätt anonym telefon med en rejäl stomme av hårdare plast, samt en baksida av ett valvformat plasthölje. IPS-skärmen är inte testets bästa, men den står sig ändå bra mot konkurrenterna. Fin svärta, ljusstyrka och konstrast är de främsta styrkorna. Dessutom håller pekskärmen god klass när det gäller respons. Tyvärr känns färgåtergivningen något begränsad. Detsamma gäller telefonens 8-megapixelskamera, vilket framför allt märks i att färgerna blir aningen utvattnade, samt bilderna lätt blir brusiga och korniga när du fotograferar under kvällstid. Detta samma gäller tyvärr videoinspelningen, som sker i 1080p-upplösning. 

Stora skärmar ställer stora krav på batteriet – och här är Mate en rejäl besvikelse. Telefonen klockar in på 5 timmar och 44 minuter i vårt videotest, vilket är drygt hälften av den batteritid som Note 3 och G Flex levererar.  Vi har heller inte sett några mjukvaruuppdateringar av Ascend Mate sedan planerna på Android 4.2.2 annonserades. 

Från början var det tänkt att Ascend Mate skulle släppas med en tillhörande penna, men vid lansering hade dessa planer skrotats. Istället valde Huawei att satsa på att lägga olika smarta funktioner i gränssnittet Emotion UI. Bland annat går det att krympa det virtuella tangentbordet, och sedan placera knappsatsen till höger eller vänster på skärmen. Tanken är att det trots enhetens mått ska bli enklare att använda telefonen med en hand. Huawei har också lagt till möjligheten till ett särskilt läge där du kan använda pekskärmen när du har handskar på dig.  Det här är användbara funktioner, men Huawei är knappast ensamma om det här.  Det gör att Ascend Mate i grund och botten känns lite som en ”ordinär” smartlur – om än i super-size.

En sak som särskiljer Emotion UI från Android-gränssnittet är att appbyrålådan saknas helt. Det finns alltså ingen särskild appsamling där du hittar alla installerade appar, utan allt blandas på hemskärmarna tillsammans med widgetarna. Alla installerade program hamnar alltså direkt på hemskärmen, ungefär som i Ios. 

Ascend Mate är egentligen bara oslagbar på ett plan – priset. I skrivande stund har telefonen en prislapp på cirka 2 700 kronor. Det gör den till ett vettigt alternativ för den som är ute efter en phabletupplevelse till ett vettigt pris.

Plus: Intressanta mjukvarulösningar. Mycket telefon för pengarna.

Minus: Batteritiden. Inga Androiduppdateringar på länge.

Till det yttre är Max-modellen mer eller mindre identisk med sina mindre syskon. Här snackar vi en snygg front med stereohögtalare placerade i telefonens botten- och toppdelar, samt en baksida i aluminium. Men det finns också betydande skillnader. Dels har LCD-skärmen växt till 5,9 tum. Dels hittar vi en fingeravtrycksläsare på baksidan av telefonen – en egenskap som gör One Max helt unik bland phablets.

Under det löstagbara aluminiumskalet tickar en fyrkärnig Snapdragon 600-systemprocessor. När vi mäter prestandan i webbläsaren placerar sig One Max i mellanskiktet, men telefonen ger över lag ett kvickt intryck. Det märks framför allt i gränssnittet Sense 5.5. Systemet är flinkt, har en snygg och minimalistisk form och en del smarta funktioner. Den mest framträdande är Blinkfeed, som är ett slags nyhetsflöde som presenteras i form av paneler på hemskärmen. Här samlas uppdateringar från sociala medier, men också utvalda nyhetskällor (exempelvis Nyheter24 och Metro). Förutom Blinkfeed går att det också att lägga till olika widgetar för klocka, väder med mera. Däremot ser vi inga som helst funktioner som specifikt drar nytta av den stora skärmen, vilket känns tråkigt. Här har HTC inte gjort sin hemläxa.

HTC One har fått svidande kritik för sin Ultrapixelkamera på 4 megapixel. Det går att finna en likadan kamera i One Max, och därför kvarstår mycket av vår kritik. Skärpan och detaljrikedomen är bra – förutsatt att du fotar på någorlunda nära avstånd och i bra ljus. Försöker du täcka in ett större motiv – exempelvis en gata – tappar kameran omedelbart i detaljrikedom. Ännu värre blir det när vi fotar i mörka miljöer. Ultrapixel-sensorn släpper in mycket ljus, men bilderna blir lik förbannat korniga och brusiga med brister i färgåtergivningen.

Fingeravtrycksläsaren – den funktion som särskiljer One Max – känns tyvärr mer eller mindre som en gimmick. Under testet har vi generellt stora problem med inläsningen av fingeravtryck. Till slut väljer vi att helt avinstallera funktionen till förmån för en konventionell låsskärm. Det är inte direkt något gott betyg. 

Då är batteritiden betydligt mer imponerande. HTC har begåvat One Max med ett riktigt bjässe-batteri (3 300 mAh), och det ger önskad effekt. Vårt videotest hinner rulla i 10 timmar och 14 minuter innan skärmen slocknar. Det är bara LG G Flex som lyckas klå den tiden.

Plus: Smart mjukvara. Bra batteritid.

Minus: Fingeravtrycksläsaren. 

Telefoni och data
Phablets utgör det absoluta toppskiktet för tillverkarna. Det gör att vi kan bocka av många av kriterierna för topprestanda när det gäller telefoni och data. Alla lurar – förutom Ascend Mate – är utrustade med 4G/LTE, vilket känns som en självklarhet i dag. Vi ser också att resterande lurar (bortsett från One Max) har stöd för LTE Cat4, vilket ger en teoretisk maxhastighet på 150 Mbit/s. Men det handlar inte bara om mängden funktioner – det viktiga är hur pass tydliga och enkla gränssnitten är att använda i praktiken så att du ska kunna utnyttja de tekniska finesser som finns. Vinnaren blir därför Sony Xperia Z Ultra, bland annat eftersom telefoniappen lyckas presentera kontakter, favoriter och historik på ett föredömligt sätt.

Vinnare: Sony Xperia Z Ultra

Multimedia
Phablets är delvis skapade för att man ska konsumera media på dem. G Flex lyckas leverera den mest innovativa skärmupplevelsen med sin böjda OLED-panel. Tyvärr når inte telefonen lika långt när det gäller upplösning och ljusstyrka. Istället är det One Max, Lumia 1520 och Galaxy Note 3 som ligger i toppligan. Den som till slut avgör är de mjuka färgerna, den stora betraktningsvinkeln och finfina detaljrikedomen som IPS-skärmen hos Nokia Lumia 1520 erbjuder. Galaxy Note 3 är en stark utmanare med sin super-AMOLED-skärm. Men även om färgerna känns betydligt mer naturliga på Note 3 än exempelvis Galaxy S4, är de fortfarande aningen överdrivna.

Lumia 1520 lyckas förutom skärmen även bjuda på en gedigen kameraupplevelse med 20 megapixel och Pureview-teknik, vilket framför allt kommer till sin rätt när du fotograferar i dåligt ljus.

Vinnare: Nokia Lumia 1520

System och program
Windows Phone 8 och Android är de två operativsystem som finns representerade i testet. Windows Phone 8 har aldrig flutit på så snabbt och smidigt som på Lumia 1520, tack vare den fyrkärniga processorn. Det märks som tydligast när det gäller multitasking. Äldre Nokia-telefoner kan vara ganska sega när det gäller att växla mellan programmen, något som Lumia 1520 inte har några problem med. Windows Phone blir ofta beskyllt för att ha ett sämre apputbud. Det stämmer inte längre. Däremot är det tydligt att Windows Phone inte är lika prioriterat när det gäller underhåll av appar. Gränssnitten kan ofta skilja sig från Android-versioner av samma program. Mer oroväckande är återkommande appkrascher som exempelvis drabbar WP8-versionen av populära Spotify. Nokia själva bidrar med genomarbetade och användbara appar i form av exempelvis Nokia Camera. Android är väsensskilt från Windows Phone 8 på så sätt att Googles system ger tillverkarna (och användarna) mycket större friheter att anpassa gränssnitten. De som lyckas förvalta det här ansvaret på bästa sätt är Samsung. Det är kombinationen av grym prestanda, S-Pen och smarta funktioner i Touchwiz som gör Note 3 till kungen av phablets.

Vinnare: Samsung Galaxy Note 3

Användarupplevelse
De här telefonerna representerar gräddan av Android- och Windows Phone-enheter. Framför allt Note 3, Z Ultra och G Flex är riktiga kraftpaket, och betydligt snabbare än konkurrenterna i testet. Lumia 1520 må vara långt ifrån den snabbaste phableten, men lyckas ändå leverera den bästa upplevelsen av Windows Phone som jag någonsin har upplevt. Den av telefonerna som lyckas bäst med konststycket att erbjuda toppklass när det gäller såväl skärm som webbläsarprestanda och blixtsnabb respons i menyerna är dock Galaxy Note 3. Dessutom trivs Android och Touchwiz alldeles utmärkt i kostymen av fuskläder som Note 3 kan erbjuda. Det är helt enkelt uppenbart att Samsung lyckats träffa helt rätt när det gäller balansen mellan hårdvara, smarta funktioner och ett fiffigt tillbehör i form av S-Pen.

Vinnare: Samsung Galaxy Note 3

Material och kvalitet
Det här testet innehåller telefoner av helt olika konstruktioner och material – från Samsungs löstagbara skal av plastigt fuskläder, till G Flex:s självläkande baksida. Phablets tillhör premiumskiktet, och det kännetecknas ofta av lyxigare material och en känsla för detaljer. HTC One brukar omtalas som en av de läckraste Androiderna genom tiderna. Trist då att One Max dragit ett kortare strå när det gäller just detaljerna – exempelvis har luren en ganska klumpig plastram istället för den ram av metall som One kan skryta med. Bland de telefoner som verkligen sticker ut är i stället Lumia 1520 och Z Ultra. Nokia ska ha en eloge för att man lyckas få ett billigt och tåligt material som polykarbonat att kännas lyxigt. Men det är ändå Z Ultra som tar hem den här ronden. Telefonen kombinerar nämligen kompromisslös design och en rejäl konstruktion med något så användbart som vattentålighet. 

Vinnare: Sony Xperia Z Ultra