Super Hexagon

När det kommer till data-/tevespel så är det branschstandard att utfärda en epilepsivarning. Det kan nämligen hända att en lång spelsession utlöser ett epilepsianfall om personen ”har en benägenhet för det” (enligt Stockholms läns landsting). Jag har själv aldrig drabbats men om det är något spel som kommer att vara den utlösande faktorn så är det Super Hexagon. Den dunkande teknomusiken, de flimrande psykedeliska färgerna och den extremt svåra men hemskt beroendeframkallande spelmekaniken är den kombinerade bakgrunden för min misstanke. Att spelet dessutom har en viss hypnotiserande karaktär underlättar inte heller.

Super Hexagon är egentligen väldigt enkelt i sin uppbyggnad. Det du kan göra är att rotera en liten pil mot- eller medsols i en begränsad cirkulär bana samtidigt som olikformade väggkomplex drar sig mot skärmens mittpunkt och försöker krossa dig. Allt detta medan spelbakgrunden blinkar och snurrar. Upplevelsen kan beskrivas som en blandning mellan klassiker som ”Snake” och ”Asteroids”, kryddat med en nypa rejvkultur.

Om nu upplägget är väldigt enkelt så är svårighetsgraden dess extrema motpol. Dina alternativ är en indikation på det eftersom indelningen går från ”hard” till ”harder” och sedan till ”hardest”. Det gäller att vara jäkligt snabb med både fingrar och hjärna samt se till att blicken inte sugs in till mitten av skärmen. På den lägsta nivån av de tre lyckas jag efter många försök i alla fall klara lite över 10 sekunder. Även om det gången efter går helt åt skogen så försöker jag igen … och igen … och igen …

Super Hexagon är så simpelt att det nästan är irriterande, det är så svårt att det är extremt frustrerande, men också så beroendeframkallande att det legitimerar en varningstext av något slag. Fråga inte mig vad det skulle stå, jag är för upptagen med att invänta mitt första epilepsianfall.