Dödsstjärnans tråkigaste jobb
Star Wars: Tiny Death Star spelat
Tiny Death Star är en drog, och som med alla droger är det bara kul i början, sen fortsätter du för att du måste.
Tiny Death Star är ett spel av sim-karaktär som egentligen är en ny version av spelet Tiny Tower, med Star Wars-tema. För dig som inte är bekant med detta spel är premissen att Rymdimperiet bestämt sig för att dödsstjärnan ska vara självfinansierande, och därför bygger man in lägenhetsvåningar och affärsvåningar i dödsstjärnan. De som flyttar in i lägenheterna tar jobb i butikerna och sen är ruljansen igång. Vinsten finansierar den mer militära verksamheten som tar plats i de lägre nivåerna.
Grafiken är avsiktligt lågupplöst för att ge 80-talskänsla. Spelet har en del intressanta inslag som att planera vilka våningsplan som behövs och utföra olika uppdrag, men den största delen av spelet består av de obligatoriska arbetsuppgifterna, vilka av någon märklig anledning är de mest hjärndöda dödsstjärnan har att bjuda på: beställa nya varor när butikerna får slut på lagret, och köra hissen. Det är inte utan att man avundas de små figurerna i spelet, som åtminstone får vara baristas eller jobba i djuraffär.
Som så många andra freemium-spel tickar pengarna in i långsam takt samtidigt som det blir dyrare och dyrare att lägga till våningar, och tanken är att du ska frestas betala riktiga pengar för att köpa spelets låtsaspengar och komma vidare.
Mina barn, tre och fem år, tycker det är jättekul att köra små figurer i hiss till den våning de önskar sig, men själv kräver jag mer av mina nöjen. Men de intressanta bitarna är märkligt beroendeframkallande, så jag fortsätter att envist fylla på lagren av blå mjölk i väntan på pengar till nästa bostadsvåning. Frustrerande, men betala tänker jag inte göra.