Världen var god och vacker en gång i tiden. Ni vet, fina städer, massvis med roliga kulturer, blommor, rosa moln och allt sånt där. Sen kom ondska i form av en illasinnad trollkarl och allt gick åt pipsvängen. Ondingen grävde fram gigantiska monster och hela världen gick sönder. En sisådär tusen år senare återstår det bara enstaka öar där det ståtliga landet en gång stod och det mesta i form av folk och varelser verkar ha gått under med landmassan.

Det är bakgrunden till Oceanhorn och efter att din farsgubbe rott iväg ut på havet är det din uppgift att ta reda på varför tokgubben drog, och givetvis rädda världen i samma veva. Även om det finns en hel del story i Oceanhorn och scenariot ”hela världen sjönk” inte har använts alltför många gånger känner vi ändå igen storyn i stort från många andra roll- och äventyrsspel genom åren.

Final Fantasy IV: the After Years

Att vi känner igen oss spelar däremot mindre roll. Faktum är att storyn i sig inte spelar så stor roll eftersom den mest finns där för att motivera en väldigt välbekant spelmekanik. Finska spelstudion Cornfox & Brothers gör det nämligen väldigt tydligt att det är The Legend of Zelda-serien som stått som mall för Oceanhorn. Det betyder att spelet i stort går ut på att hitta ett gäng magiska föremål och för att hitta dem behöver du använda dig av vapen och utrustning som bara av en händelse råkar dyka upp lagom till att de behöver användas.

Med sig på ett hörn har de finska spelmakarna även fått Nobuo Uematsu som står för en del av spelets musik. Ni vet han som komponerat låtar till små obskyra spel som Chrono Trigger, Super Smash Bros: Brawl och typ fler Final Fantasy-spel än någon annan. Även om han inte är ensam ansvarig för musiken leder det ändå till en riktigt hög nivå i spelet. Vid sidan av musiken är grafiken en av de stora säljpunkterna för spelet. Du spelar ur ett fågelperspektiv av den gamla skolan. Men det finns så många kullar, trappor, berg, vattensamlingar och så vidare att det ändå skapas nästan lika mycket djup som ett modernt tredjepersonsspel. Utöver att den fixerade kameran gör att vi tappar bort oss bakom stenblock titt som tätt fungerar det riktigt bra och vi kan inte kalla spelet annat än sanslöst vackert.

Men att spela Zelda… ehm Oceanhorn, på pekskärm kan väl aldrig gå vägen? Efter alldeles för många timmar i spelvärlden är det ändå just kontrollerna som vi måste berömma utvecklarna för mest, för även om det handlar om en virtuell joystick på skärmen så fungerar styrningen klockrent. Allt är lagom nerskalat och förenklat för att funka på pekskärm utan att kännas alltför simpelt. Som en bonus fungerar spelet även med externa spelkontroller, så snart de börjar dyka upp i Sverige. När det kommer till själva spelet känns det Zelda i nästan alla aspekter, vilket är ett fantastiskt betyg för något som mest bara kopierar konceptet. Däremot känns inte de pussel och områden du stöter på under spelets gång riktigt lika finslipade och finurliga som Nintendos motsvarighet, men därmed inte sagt att det är dåligt gjort för den sakens skull.

Har du minsta förkärlek för Nintendos äventyrsserie kommer Oceanhorn att sitta som en smäck helt enkelt.