Draw a Stickman Epic

Ni kanske minns hur man ritade när man var liten (vissa av oss ritar så fortfarande), små streckgubbar som representerade mamma eller pappa eller något som bara vi visste vad det föreställde. Nu kan vi återuppleva det och dessutom så får vi en hel saga på köpet.

Publicerad Senast uppdaterad

Spelet börjar med att du ritar en karaktär (streckgubbe) som sedan automatiskt animeras. Sedan ritar du en vän som blir uppäten av en magisk bok. Din uppgift är att ge dig efter in i boken och rädda din vän.

Handlingen kommer inte att gå till historien som en av de djupaste men det gör inte så mycket eftersom det är resan som räknas. Och en rolig resa är det verkligen. Din farofyllda väg är fylld med små finurliga pussel, udda karaktärer och en eloge till barns fantasi. Det som gör spelet speciellt är att du med hjälp av magiska pennor kan rita olika objekt som i sin tur påverkar din omgivning på olika sätt. Du kan rita en yxa och sedan använda den för att hugga ner träd, du kan rita ett moln där du sedan kan skapa regn som i kalla klimat fryser objekt, och så vidare. Du kan rita vad som helst egentligen, vill du rita en bil istället för ett moln så kommer du fortfarande att kunna skapa regn men i och med det förstör du mer för dig själv än något annat.

Pusslen är i grund och botten likadana, du stöter på ett hinder, du ritar någonting och sen klurar du ut vad det du har ritat ska interagera med. Det kanske låter tråkigt men utvecklarna har faktiskt gjort en del ganska kluriga utmaningar. Dessutom finns det en del roliga referenser till klassiska sagor som får en att dra på smilbanden.

Att spelet rent tekniskt inte är ett mästerverk gör inget, det handlar ju trots allt om streckgubbar och då köper man att det kan se "slarvigt" ut. Vill du göra det aningen snyggare så kan du köpa fler färger så att du har en större palett att rita med men det är varken rekommenderat eller nödvändigt.

Draw a Stickman Epic är en fin liten saga med ett medvetet fult utseende och med charmiga detaljer. Jag upptäcker att jag varken får "wow"-känslor eller sitter och asgarvar, istället så är jag mest fast i ett fånigt leende. Ibland är det fullt tillräckligt.