Man kan så klart bortse från att LG G Flex är böjd och böjbar. Den har fortfarande de flesta funktioner som vanliga stela telefoner har. Den har en stor och bra skärm, Android som operativsystem, kamera och 4G. En toppmodell helt enkelt med det mesta man kan begära, men eftersom den även är böjbar är det så klart något som intresserar oss. 

När man redan för 5–6 år sedan talade om flexibla skärmar var idén att man kunde använda telefonen både som vanligt och böjd som ett armband när man ville det.  

Idag finns det två böjda enheter på marknaden, det här är den ena och Samsungs Galaxy Round är den andra, då med en rundning åt det andra hållet, alltså mellan skärmens långsidor. Det är alltså en teknikvinning som är i sin linda, men LG själva tror att de kommer att bli mycket vanligare och har till exempel gjort en mycket positiv analys av utvecklingen fram till 2018. I så fall hoppas i alla fall jag att man samtidigt utvecklar tekniken och böjligheten, för i dagsläget är det inte mycket i användandet som påverkas av att LG G Flex har en böjd form. Om något skulle jag snarare säga att böjen idag är en nackdel, men mer om det senare.

Skärmen
Egentligen mer påtagligt än skärmens svängda yta när man använder den är storleken på skärmen, för LG G2 och dess skärm är större än både Samsungs Galaxy Note 3 och den som sitter i HTC:s motsvarighet HTC One Max. Jag ska först klargöra att skärmen har bra egenskaper, den är ljusstark och har bra färgåtergivning. Skärmen är alltså osedvanligt stor och det utnyttjar LG bland annat genom att låta oss ha flera appar i skärmen samtidigt. Apparna för video och webbläsaren har en speciell funktion som gör att de kan flyta i mindre format över andra appar. Du öppnar webbläsaren till exempel, trycker på pilknappen i toppen och får då ett litet fönster med webbläsaren och kommer åt allt annat vid sidan av webbläsarfönstret. Betydligt smidigare är funktionen för delad skärm. Då håller du istället ner tillbakaknappen och väljer två av det dryga tiotal appar som är förberedda för delad visning med en app i varsin halva av skärmen. Vid några tillfällen kan funktionen vara bra. Till exempel om man ska läsa ett mejl och samtidigt anteckna något. 

Skärmen är alltså stor, men att som LG påstå att det rör sig om en Imax-upplevelse är utan tvekan en grov överdrift. För att på något sätt förstärka känslan av bio så har LG i alla fall lagt med appen Quicktheater för snabb och enkel visning av bilder, filmer och Youtubeklipp. Särskilt mycket mer än att visa innehållet i liggande läge tillför dock inte den appen och Youtubedelen är helt enkelt en länk till den vanliga Youtubeappen. 

Föredrar du att se dina filmer på en större skärm än den i LG G Flex så har telefonen funktioner för att fungera som en fjärrkontroll till din teve. Jag blir överraskad över att IR-ögat sitter på baksidan av telefonen, vilket gör det långt ifrån intuitivt att använda den som just fjärrkontroll. Knapparna som sitter på baksidan har även den nackdelen att de trycks mot underlaget om du får för dig att böja telefonen som man ska kunna göra. Att knappen för volym ner även är kameraavtryckare och sitter bara två centimeter från linsen är så klart inte heller optimalt.  

Ingen övertygande baksida
LG är själva särskilt stolta över baksidan av telefonen. Jag är inte lika övertygad. Det som utmärker baksidan är att man här hittar knapparna för att dels starta och stänga av telefonen, dels höja och sänka volymen. Att sätta knapparna på baksidan på det här sättet gör ju att telefonen i övrigt blir mer ren och avskalad i formen. Samtidigt tycker jag inte att baksidan är ett särskilt bra ställe att ha knapparna på. Jag kan köpa argumentet att just mitten av baksidan är en plats där man ofta vilar ett finger när man håller i telefonen, men det gör det inte självklart att det är ett bra ställe för knappar. Med knappar på sidan av telefonen istället har man ju möjlighet att spjärna emot med andra fingrar, medan ett tryck med fingret på baksidan snarare gör att hela greppet om telefonen blir osäkert.

När jag packar upp telefonen är den tapetserad med skyddsplast på sidorna och över skärmen, men på baksidan får jag inte bort plasten. Det visar sig, förstår jag rätt snart, att det är det skyddslager som LG talat om när telefonen lanserades. Det ska vara självläkande och skydda telefonen mot repor och få telefonen att se ny ut länge. Det testar jag så klart först genom att repa lite med nageln, något som direkt går bort bara jag putsar ytan lite, och sedan med en nyckel. Även nyckelskrapet går bort när jag putsar med fingret, så jag tar i aningen mera tills repan inte går bort bara genom att jag putsar med fingret. Sedan väntar jag. Två dygn senare ser jag ingen skillnad och reporna är fortfarande kvar.

Inte mer än intressant 
Anledningarna till att man ska välja en böjd telefon som den från LG är idag få. Det är visst en intressant teknikutveckling, men just den här telefonen drar inte nytta av tekniken på något utmärkande sätt. Om man försöker bortse från att telefonen är böjd har den ändå många kvaliteter, framför allt stor och bra skärm. Bilder från kameran blir bra i dagsljus, men när det inte är lika ljust blir detaljrikedomen klart lidande. Ofta ser bilderna då ut som en utsmetad oljemålning. Sammantaget tycks den unika formen göra LG G Flex omotiverat dyr jämfört med konkurrenter i samma storleksklass och det gör att den förmodligen gör nytta i LG:s forskningslabb om framtida enheter, men inte riktigt har någon plats i butik eller i din hand.