När jag testade en smart träningsklocka för ett tag sedan fick jag i samma veva även intervjua och prata med en av forskarna som arbetat med att ta fram den. Klockan i sig och de algoritmer och metoder som används för att tolka insamlad data och göra den meningsfull. 

Idag är ju den smarta klockan klart dominerande för hälsa och träning. Positionen på din handled gör att den kan mäta puls och accelerometern gör att den kan känna av dina steg. Men det kan ju även en telefon som ligger i fickan, om än kanske inte lika exakt. Vidare har många klockor gps, men då är positionen på handleden,särskilt om du har en tröja med ärm som ligger över, inte optimal. Ändå är det ofta tillräckligt bra för användningsområdet. Du får dina träningsrundor utritade på kartan och distansen sprungen korrekt uträknad. 

Men om man skulle försöka göra något bättre då? Wearables brottas ofta med en rivalitet mellan tekniska mätförutsättningarna och att enheten måste vara smidig och bekväm. Jag frågade den där forskaren jag interbjuade om man inte skulle få bättre mätvärden för löpning, vilket var just den klockans paradgren, om man istället satte sensorerna på foten och inte på handleden. Jo, sa han. 

Problemet är dock att de flesta av oss inte bär en länk runt fotleden och inte gärna vill göra det heller. Det är egentligen samma sak med pulsmätning för klockor, har jag fått berättat för mig. För att få en så exakt avläsming som möjligt ska klockan och dess sensorer sitta tätt mot huden med ett band som håller klockan stadigt i samma position. Men det är inte så vi bära våra klockor. De måste vara bekväma och därför sitta lite lösare. Så tekniken och exaktheten i mätningarna fick komma i andra hand. 

Jag har tre exempel på de här motsättningarna och en tanke om framtiden.

I Barcelona på MWC nyligen fick jag mitt blodtryck avläst med Huaweis klocka för ändamålet. Den kramar åt handleden under en stund, precis som en riktig blodtrycksmanschett och ger sedan ett värde. Den fyller ett specifikt syfte, men är knappast något jag skulle bära på handleden dagligen, även om det fanns medicinska skäl till det. 

Skosensorn jag testat ett tag är ett annat exempel men pekar också ut en annan riktning. Jag hade stora förväntningar på den. Att sätta en liten dosa på skon för att samla in löpardata är ju inte obekvämt på något sätt. Tvärtom känner jag den inte ens när den sitter där. Nackdelen ör dock att dess mätningar inte är fullkomliga. Visst får jag se hur jag belastar foten, men för att få det måste jag ha mobiltelefonen med mig och för att dessutom få min puls mätt måste jag kombinera dessa två med ytterligare en pryl, då ett separat pulsband runt bröstkorgen eller en klocka förslagsvis.

Samsung Galaxy Ring, som jag testade i Barcelona helt kort, och för den del även andra ringar spinner vidare på idén. Som Samsungs chefer på plats själva sa; Sensorer som ingen vill ha på sig gör ingen nytta. Ringen, som främst mäter puls och sömn, ska vara bekväm för de som idag inte vill bära en smartklocka när de sover. Samtidigt som ringen mäter data klockor inte kan och därmed kan vara ett komplement även för den som idag har en smartklocka. 

Så vad är utvecklingen framåt? Vi har länge följt kapplöpningen när fler sensorer ska ta plats i våra wearables. Tydligast är väl blodsockermätning utan att behöva sticka hål på huden, men det tycks ligga långt bort. Det finns även andra exempel som är under utveckling. Gemensamt för alla dessa är dock att de kräver utrymme. Och för att wearables ska bli praktiskt användbara och bekväma vill vi att de ska vara mindre, ja kanske helst nästan osynliga. Därav de smarta ringarnas relativa framfart.

Den tydligaste vägen framåt är att smarta wearables blir, som ringen, allt mer av smycken, som vi faktiskt vill bära. Inte bara för att de mäter vår hälsa, utan även för att de faktiskt även är verkligt vackra och helst även bekväma.